Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Riikka Pulkkinen | Sanningen

Kvinnorna är inte människor utan mytologiska väsen i Rikka Pulkkinens roman, skriver Mikaela Blomqvist och irriterar sig på en drypande nostalgi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Riikka Pulkkinen

Sanningen

Översättning: Janina Orlov

Norstedts

Omslaget till Riikka Pulkkinens roman Sanningen är rosa. På framsidan är en kvinna i lila klänning avbildad, bilden har skurits av där halsen skulle ha övergått i huvud, och händerna är sedesamt dolda bakom ryggen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En slutsats man, tyvärr ännu, tveklöst kan dra av ett sådant omslag är att detta är en roman om (och i förlagets ögon förmodligen därmed även för) kvinnor. Mycket riktigt handlar också Sanningen om tre generationer sådana i en högborgerlig familj i Helsingfors. Det är mormor Elsa, på sin tid betydelsefull forskare i psykologi men nu dödligt cancersjuk, dottern Eleonora, pedantisk kirurg och dennas två döttrar: den rediga läkarstudenten Maria och den drömska men sorgtyngda Anna.

Det är en familj där allt är till synes perfekt: döttrarna drömmer om att bli som sin mamma och masserar hennes rygg i bastun. Cancerbeskedet mottas visserligen med stor sorg men familjen går trots det ihop, hjälps åt och tröstar varandra. Männen i sin tur håller sig i bakgrunden men är hela tiden förstående, stöttande och fyllda av obegränsad kärlek till sina makor.

Men som titeln retsamt låter ana lurar förstås en tragisk familjehemlighet under den prydliga ytan. Elsa avslöjar en dag för Anna att hennes man, Annas morfar, har haft en flerårig otrohetsaffär med familjens barnflicka Eeva och att mannen, Eeva och dottern Eleonora mer eller mindre levt tillsammans som en familj medan hon själv varit ute på ständiga konferensresor.

Så uppenbarar sig ytterligare ett skikt i berättelsen: Eevas historia som utspelar sig under några år på 1960-talet. Men något stämmer inte med berättelsen, historier från Annas eget liv vävs successivt in i Eevas och strax blir det mycket riktigt tydligt att det är Anna som berättar och fantiserar fram Eevas historia för att på så sätt våga närma sig sina egna sorger. Detta förhållande ger en distans som förändrar berättelsen i flera bemärkelser: passagerna om Eeva blir inte en skildring från 60-talet utan istället en skildring av bilderna som en ung kvinna av idag har av 60-talet. Historien får ett drömskt skimmer kring sig, vi kommer aldrig Eeva riktigt nära. Trots att hon berättar i jagform förblir hon i stort obegriplig.

Pulkkinen har format sitt relationsdrama så att det snarare liknar en spänningsroman. Språket är lätt och luftigt och inbjuder liksom intrigen till sträckläsning. Det är snyggt och lättsmält. Och ändå, eller kanske just därför, är det något som irriterar mig under läsningen, en olustig känsla som bara stegras. Och slutligen går det upp för mig vad det är. I denna roman av idel starka och egensinniga kvinnor finns det inte en enda som framstår som en människa. Snarare är kvinnorna här, liksom så ofta annars, mytologiska väsen.

I Sanningen låter de sig delas in i tre kategorier: de flickaktigt tunna, sköra och drömska; de rediga, kraftiga och omhändertagande; och de vilda, lite uppnosigt fräcka. Så porträtteras exempelvis mormor Elsa likt en urmoder, vars tunga bröst hela tiden emblematiskt svävar framför henne i texten, ständigt redo att utfodra och trösta. Eeva är hela tiden en tunn och lustig flicka, inte bara när hon är 22 utan också när hon är 26, även Anna hör till hennes kategori, Maria till mormoderns.

Likt en hop musor vandrar de runt i romanen. Ständigt blir de avmålade och fotade av männen, ständigt betraktar de sig själva utifrån med en manlig, romantiserande blick. Visst ägnar sig Pulkkinen någon gång då och då åt metalekar, hänvisningarna till den feministiska rörelsen, Annas d-uppsats handlar om kvinnans frigörelse, Eevas häts­ka vän Kerrtu är tidigt engagerad feminist, Anna och bästisen Sara bråkar om, just det, mytologiseringen av kvinnan. Men allt detta avslöjar sig snart som ytlig polityr.

På bokens baksida läser jag att Sanningen legat på topplistorna med över 70 000 sålda exemplar i Finland och att boken nu skall översättas till flera språk. Det förvånar mig inte alls. För Sanningen är en roman som är helt ofarlig, som inte utmanar det minsta utan bara bekräftar. Den dryper av nostalgi inte bara inför ett svunnet årtionde, utan också inför gamla tiders könsroller.

Kanske tycker någon nu att detta är att begära för mycket av en enkel bestseller som på intet sätt gjort anspråk på att vara en feministisk roman. Men nej, det är det inte för det är precis här, i den breda kulturen, som dessa mytbilder av kvinnor reproduceras och ärligt talat har jag faktiskt läst få samtida böcker där det sker så aktivt som här. Om jag vill vistas i rosa kvinnovärldar – och jo, det gör jag förstås mycket gärna – då vill jag vara just mitt i dem, inte blicka in från ett romantiserande avstånd. Vad som presenteras innanför de rosa pärmarna i detta fallet är verkligen inte någon sanning.

Kvinnorna är inte människor utan mytologiska väsen i Riikka Pulkkinens roman, skriver Mikaela Blomqvist och irriterar sig på en drypande nostalgi.