Under våren genomför Göteborgsoperan sitt eget tältprojekt. På sju olika platser sätter man upp ett cirkustält. Publiken sitter på bänkar runtom manegen och där i mitten ges Verdis operaklassiker Rigoletto, men i en avskalad, nedstrippad version för endast åtta sångare och tre musiker (piano, violin, cello).
Denna kammarversion av Verdi har på inget vis förminskat musikens rikedom och originalitet. Tvärtom är det rätt in i uttryckets kärna. Regissören Rikard Bergqvist har satsat på en spelstil som är lika delar music hall, stumfilm och Brechtdrama som traditionell opera. Det är på en gång stökigt och raffinerat. Och en av de bästa Verdiuppsättningar jag har varit med om, just i sin avsaknad av prålighet och påkostad fernissa.
På premiären i Skövde i onsdags regnade hela dagen och kvällen. Verdis välbekanta toner blandade sig på ett fascinerande vis med regnets smattrande mot tältduken. Det skärpte lyssnandet hos både publik och ensemble. Verdi blev ett material att tänka vidare kring, och ändå fortfarande en musik att förtrollas av.
Handlingen är i denna version förflyttad till ett modernt gym. Det drivs av någon kallad Kungen, en renodlad cyniker och libertin, och kring honom rör sig en krets hel- och halvkriminella figurer. Till poängerna med Rikard Bergqvists iscensättning hör betoningen av de transaktioner som pågår. Människor köps och säljs. Blandningen av maktspel, pengar och kriminalitet är en lika historisk som aktuell verklighet i de flesta städer och samhällen.
Det unika här är att publiken kommer så nära skådespeleriet. Vi sitter bara några meter ifrån och kan se varje skiftning i ansiktsuttrycken, hur betydelsefulla de enskilda detaljerna är och hur musiken får omvälvande effekter när ingenting står i vägen för det direkta uttrycket.
Göteborgsoperans konstnärlige ledare Stephen Langridge skriver i programboken om hur Rikard Bergqvists läsning av verket moderniserar berättelsen och räddar musiken från pasta-klichéerna genom att åter placera den i sitt rätta sammanhang: ett sjaskigt drama med makt, sex, manipulation och mord.
Ja, det händer verkligen något här. Föreställningen tar berättelsen och musiken som den är, men så som den låter när man framför den i ett litet rum, med intimiteten i kommunikationen mellan de olika rösterna bevarad. Det hade förstås fungerat betydligt sämre om inte solisterna varit så starka och trovärdiga.
Tomas Lind som Kungen, Peter Loguin som yrkesmördaren Sparafucile och Karolina Blixt som hans syster Maddalena (hon agerar även som grevinnan Ceprano), är skarpt utskurna som rollkaraktärer. Koncentrerade och tydliga, med en betoning på energierna som uppstår och motsättningarna de alla är en del av. Så blir Kungen en rent ohygglig gestalt, rått skrattande åt sina offer.
Men det är i Mats Perssons Rigoletto och Sofie Asplunds Gilda som själva fördjupningen äger rum, och deras tolkningar är lika konstnärligt övertygande som tekniskt bländande. Man kommer nära narren Rigolettos utsatthet, hans vrede och förtvivlan, och Mats Persson hittar skärningspunkten mellan det sköra och det skärande.
Sofie Asplunds gestaltning av Gilda är en fenomenal prestation, så kristallklar i klangen och med en fantastisk melodisk rörlighet, inte minst i den långa arian före paus där hon flyger högt i sin förrädiska förälskelse. De akrobatiska luftsprången och belcanto-piruetterna låter självklara och förbluffande naturliga. Att det är just Gilda som sedan mördas och ligger död på golvet i slutscenen, borde inte komma som någon överraskning. Men i denna föreställning är det fysiska uttrycket så starkt att man tar det som en chock.