Renata Chlumska: "Ska jag sätta mig ner och ge upp, eller ska jag fortsätta?"

Nepal, maj, 1996. I baslägret till Mount Everest befinner sig en grupp förväntansfulla klättrare som alla drömmer om att nå den 8 848 meter höga toppen. En av klättrarna är den då 22-åriga Renata Chlumska. Hon har bara klättrat i ett år och är där som sällskap till sin partner, Göran Kropp, som bestämt sig för att nå toppen på det mest primitiva av sätt. Som en protest mot kommersialiseringen av bergsbestigningar vill han vara självförsörjande i sitt toppförsök. Därför har han cyklat från Sverige till Nepal, och upp för berget släpar han sin 73 kilo tunga packning helt på egen hand, i stället för att göra som alla andra och använda medhjälpare.

Den 11 maj bestämmer sig en grupp personer att lämna baslägret för att försöka nå toppen. Göran är fortfarande helt slut efter att en vecka tidigare försökt göra samma sak men tvingats vända längs vägen, och stannar därför i tältet med Renata.

Det ska visa sig vara ett klokt beslut. Att försöka bestiga Mount Everest är ett högriskprojekt och var tionde person som försöker nå toppen överlever inte. Den här dagen slutar i en katastrof. Drömmen om världens högsta punkt kostar åtta personer livet, men för Renata Chlumska är en sak ändå självklar: Hon ska själv någon gång nå toppen.

– Att vara med om det som hände där var så klart fruktansvärt. Men hur konstigt det än kan låta är jag någonstans också tacksam över att jag fick se hur fel det kan gå. Jag insåg att jag verkligen ville nå toppen, men förstod också hur väl förberedd jag måste vara för att kunna göra det, säger hon.

Renata Chlumska växte upp i Skåne, föräldrarna hadeinvandrat dit från dåvarande Tjeckoslovakien.

– På helgerna var vi ofta ute i bokskogarna. Mina föräldrar fick mig att känna mig trygg i naturen, vilketjag är otroligt glad för.

Under uppväxten idrottade Renata mycket, och hon började senare arbeta för Skånes Idrottsförbund. I samband med detta gick hon på en föreläsning med äventyraren Göran Kropp, som pratade om sina resor och expeditioner. Föreläsningen blev en ögonöppnare för Renata.

– Visst hade jag läst om Himalaya och Mount Everest, men det hade alltid känts som en exklusiv plats för några få utvalda supermänniskor. Men Göran förklarade att bergen är till för alla. Om man har drömmen, om man vågar. Men man får det inte gratis, säger Renata.

– Han fick mig att inse att man faktiskt kan bli äventyrare om man bara vill. Är du bara riktigt bra på någonting, då kan du också livnära dig på det.

Med den insikten i bagaget bestämde hon sig för att utforska äventyrens värld. Hon anmälde sig till en av Göran Kropps klätterkurser och det dröjde inte länge innan de två fattade tycke för varandra.

– Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men det gick fort. Göran klickade verkligen med alla. Han fyllde alltid rummet. Jag träffar än i dag folk som hört hans föreläsningar. Det gick inte att inte tycka om honom.

Ett år senare befann hon sig i baslägret på Mount Everest och där väcktes inte bara drömmen om att bestiga berget. Renata ville också ta sig an världens kanske mest klassiska klätterutmaning, Seven Summits, som går ut på att bestiga det högsta berget på varje kontinent. I stället för att mjukstarta tog hon den högsta toppen först. 5 maj 1999 blev hon första svenska kvinna att bestiga Mount Everest.

– Jag hade en annan relation till Everest än till de andra topparna, så det kändes naturligt att börja där. Everest är inte det mest klättertekniska berget, men ändå det tuffaste. Inte bara för att det är högst utan också för att det är dyrt, det är laviner, glaciärsprickor och otroligt tunn luft.

Året därpå besteg Renata Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Samma år var det också tänkt att hon skulle avverka Denali, som är Nordamerikas högsta berg. Men det skulle dröjainnan det blev så.

Den sista september 2002 hände det som inte fick hända. Renata var mitt i en guidning i Nepal när hon fick ett samtal från en nära vän. Via en sprakig satellittelefon fick hon veta att Göran råkat ut för en olycka. Han hade klättrat utanför Seattle där paret bodde tillsammans, när han plötsligttappade fästet och störtade mot marken.

– Det var väldigt dramatiskt att få det samtalet. Det var så omvälvande, och har tagit lång tid att bearbeta. Svenska klätterförbundet gjorde en utredning om vad som gick fel. För mig kvittar det egentligen. Göran var en av de mest säkerhetsmedvetna personer jag känner till, men han föll ändå.

Renata Chlumskas liv vändes plötsligt upp och ner. Hon hade förlorat sin livskamrat, och de två hade sedan länge planerat nästa gemensamma äventyr: Att med cykel ochkajak ta sig runt USA:s 48 lägre stater. Nu stod hon inför en svår fråga – skulle hon genomföra det på egen hand, eller ställa in projektet?

– Det var en enormt svår situation. Men jag fick titta påalternativen: Ska jag sätta mig ner och ge upp, eller ska jag fortsätta? Jag försökte vända och vrida på det, att se det från olika perspektiv. Till slut kom jag fram till att det tragiska är att Göran är borta. Men jag kan inte kasta bort mitt liv för det. Jag måste ändå uppfylla mina drömmar.

Efter totalt fem års förberedelser startade Renata således ”Around America Adventure” 4 juli 2005. Hon började i Seattle, paddlade längs Stilla havskusten till San Diego, där hon – med kajaken på släp – cyklade hela vägen tillMexikanska golfen. Därefter varvade hon kajak och cykel för att ta sig norrut längsAtlantkusten upp till gränsen mot Kanada.

Efter att ha tagit sig totalt 18 200 kilometer paddladeRenata slutligen in i Seattle igen den 15 september 2006. Bedriften har gjort att den dagen kallas ”Renata Chlumska Day” i Seattle. Och för Renata var den 439 dagar långa expeditionen ett bra sätt att bearbeta det som hänt. Under resan gick också hennes bror bort efter en längre tids sjukdom. Det var enda gången hon bröt paddlingen, men efter en vecka var hon tillbaka igen.

– Jag hade hur mycket tid som helst till att tänka och fundera under den här perioden. En arbetsdag bestod i att förflytta mig från A till B, och vara själv med mina tankar. Det var en lyx på många sätt.

Renata Chlumskas dröm om att klara Seven Summits hade satts på paus efter Göran Kropps bortgång. Under åren som följde tog annat vid – hon träffade en ny partner och fick tre barn på tre år. Men att sluta äventyra har aldrig varit ettalternativ, att välja den enklare vägen ligger inte i hennes dna, som hon själv skriver på sin blogg. Hon är extremt noga med säkerheten och medveten om riskerna, men tror också starkt på att följa sin passion och uppfylla sina drömmar. Därför återupptog hon Seven Summit-projektet i juli 2014. Först avverkade hon Denali i Nordamerika, och bara fyra veckor senare Mount Elbrus, Europas högsta berg.

På hösten samma år var det dags för det femte stoppet: Carstensz Pyramid som är Oceaniens högsta punkt. Så snart Renata kom hem därifrån tog hon sikte på Sydamerikas bidrag i checklistan: 6 965 meter höga Aconcagua.

– Aconcagua var det som blev svårast för mig. Det är en tuff topp som många underskattar. Jag var väl förberedd men blev magsjuk vilket tog hårt på krafterna. Jag hade tagit fem toppar på sex månader här, det började kännasordentligt i kroppen.

Den tio dagar långa expeditionen kantades av strängkyla och skoningslösa vindar, men till slut nådde Renata Chlumska toppen och nu återstod bara ett enda berg. 15 december 2014 stod hon högst upp på Mount Vinson på Antarktis. Drömmen om Seven Summits var uppfylld och hon var den första svenska kvinnan att klara bedriften. I sin nya bok berättar hon om upplevelserna från bergen.

– Jag gör så klart mina äventyr för att det är kul. Det är egoistiskt i allra högsta grad. Men det verkar också finnas något i min berättelse som kan tilltala andra. Jag vill få människor att känna samma sak som jag kände när jag träffade Göran – att vi kan göra fantastiska saker, bara vi bestämmer oss, säger hon, och drar en parallell mellan bergsbestigning och livet:

– Bergen är egentligen bara kulisserna. Det är uppförsbackar, det är nedförsbackar. Man tar små steg och tar sig framåt. Längs vägen möter man svårigheter, men när man till slut lyckas är känslan oslagbar.

Man kan tro att det enda man vill göra efter att ha bestigit världens högsta berg är att vila. Men är man professionell äventyrare fungerar det inte så. Renata Chlumska blickar redan mot nästa äventyr.

För en tid sedan stegade hon in på sitt bankkontor i Jönköping och tog ett lån på 1,5 miljon kronor för att köpa en biljett till en rymdfarkost. Om allt nu går som det ska kommer Renata inom ett par år bli den första svenskakvinnan i rymden.

– Rymden har alltid fängslat och fascinerat mig, vem vill inte upp dit? Problemet är bara att det har varit så svårt att genomföra. Men i dag finns det kommersiella resor vilket skapar nya möjligheter, säger hon.

– Än så länge får man nöja sig med en kortare resa om man vill ut i rymden, men det kommer ändå bli fantastiskt att få uppleva G-krafterna och att se jorden från det perspektivet. Jag har även en dröm om att någon gång kunna bestiga det högsta berget på månen. Jag tror att man kommer kunna göra det inom min livstid.

Magnus Carlsson

puls@gp.se