Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Reinfeldt har tystnat i klimatfrågan

Toppmötet i Durban närmar sig sitt slut och det står klart att den stora bristvaran är ett tydligt ledarskap. Trots att klimatkrisen är mycket större nu än efter misslyckandet i Köpenhamn 2009 har Fredrik Reinfeldt abdikerat i klimatfrågan, skriver Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

FN:s klimatförhandlingar i Durban går mot sitt slut. Situationen är allvarlig: de globala utsläppen ökade med sex procent i ton räknat under 2010, vilket är snabbare än någonsin. Ländernas löften om utsläppsminskningar som just nu ligger på förhandlingsbordet i Durban leder enligt FN:s miljöprogram till tre – fem graders global temperaturökning trots att samma länder har beslutat att den globala temperaturen maximalt får öka med två grader. Glappet mellan ord och handling är betydande.

Den stora bristvaran är ett tydligt ledarskap, både internationellt och i Sverige. Enligt Som-institutet är klimatet en av de frågor som svenskarna oroar sig mest för. Och inget land kan ha bättre förutsättningar för en ambitiös klimatpolitik: många kommuner har mycket högre klimatmål är regeringen, flera företag gör stora klimatinsatser och det civila samhället försöker mobilisera hela samhället för en klimatomställning.

Osynlig efter Köpenhamnskollapsen

Efter klimatförhandlingarnas sammanbrott i Köpenhamn 2009 har statsminister Fredrik Reinfeldt abdikerat. Ändå är klimatkrisen mycket större nu, både politiskt och i samhället. Jag minns väl hans försoningstal på regeringens stora klimatkonferens som relativt ny statsminister på Grand Hotell i Stockholm i mars 2007. Han bekände att han hittills inte hade prioriterat klimatfrågan och bad om nåd från alla som hade arbetat med den långt före han självinsåg allvaret. Han vittnade om sin egen omvändelse och lovade att från och med nu visa att han menade allvar. Inför 1 800 personer på Moderaternas kommundagar lanserades också rubriken Moderaterna det nya miljöpartiet och hans tal på konferensen präglades av klimatfrågan. Samma sak i regeringsförklaringen 2009. Reinfeldt visade på ett genuint intresse och engagemang för klimatet.

Men efter Köpenhamnskollapsen blev han osynlig. Nu nämner Fredrik Reinfeldt knappt ordet klimat. I hans senaste regeringsförklaring, som ironiskt nog hade temat ansvar, nämndes klimatfrågan pliktskyldigast bara i tre korta meningar.

Det är dags för Fredrik Reinfeldt att höja ambitionen och göra Sverige till ett fossilfritt land redan 2030 och dessutom tydligt driva frågan i EU.

Internationellt bör Sverige vara tydliga med att:

  • En andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet måste säkerställas, utan förbehåll. EU:s egna åtaganden måste i Durban växlas upp till minst 30 procents minskningar till 2020, och kort därefter skärpas till 50 procent.

  • Sverige bör sluta upp med att dubbelräkna biståndet och tydligt driva att nya klimatpengar till utvecklingsländerna skall vara pengar utöver biståndet, bland annat genom skatter på finansiella transaktioner och flyg och båttransporter.

  • Sverige bör liksom Storbritannien tydligt markera att de utsläppsminskningar som svenska folket gjort utöver vad som Kyotoavtalet kräver inte säljs till andra länder och gå upp i rök.

För svensk del bör regeringen:

  • Se till att våra utsläpp av växthusgaser fasas ut redan till 2030.
  • Införa ett grönt investeringsprogram för ny järnväg och pengar till kommuners klimatomställning.
  • Ge mer resurser till pilotprojekt så att svensk innovativ forskning på klimat och energiområdet kan kommersialiseras.
  • Lägga fast ramarna för en fortgående skatteväxling där koldioxid och energiskatter ökar i utbyte mot bland annat sänkt inkomstskatt och arbetsgivaravgifter .

Krävs politik, ledarskap och stora investeringar

Övergången till ett samhälle där vi brukar utan att förbruka sker inte automatiskt. Det krävs politik, ledarskap och stora investeringar för att genomföra en ny industriell revolution. Utmaningen ligger i att ta hand om de som förlorar - även om landet som helhet ökar sin välfärd är inte alla vinnare i en omställning. Men det är ju just det som är politikernas uppgift: att fördela intäkterna av till exempel ökade koldioxidskatter så att de individer som drabbas värst av ökade el- och bränslepriser på kort sikt kompenseras under en övergångstid. Fördelningsfrågan både globalt och nationellt är den stora knäckfrågan: den gordiska knut som politikerna runt förhandlingsbordet i Durban måste hugga av.

Det viktigaste Sverige och regeringen kan göra är att påverka de internationella förhandlingarna så att fler länder inser att det är en ekonomisk vinst för landet att snabbt minska utsläppen av växthusgaser – inte en börda. Då först kan vi få ett internationellt avtal som skyddar oss mot den farliga klimatförändringen.

Svante Axelsson

generalsekreterare Naturskyddsföreningen