En färsk rapport från Skolinspektionen visar att allt färre elever och lärare känner sig trygga i skolan. Värst är det för flickorna, av dem är det bara fyra av tio som tycker att de har en trygg skolmiljö. I rapporten framkommer även att hela 58 procent av eleverna anser att andra elever stör ordningen i klassrummet.
Att svensk skola har anmärkningsvärt stora problem med trygghet och studiero är samtidigt inget nytt. Pisa-rapporterna har tidigare visat att en anmärkningsvärt stor andel elever kommer försent till lektionerna och i en hög utsträckning hotar andra samt använder glåpord.
Stöket i skolan drabbar alla. Om inte elever eller lärare känner sig trygga i skolmiljön kan de självfallet inte fokusera på det som borde vara skolans kärnuppdrag: kunskapsförmedlingen. Det sorgligaste är att det självfallet är de elever med sämst förutsättningar som drabbas värst om det är stökigt på lektionerna, då de ofta kommer från hemmiljöer som inte kan kompensera för en skola som brister.
Gemensamt mål
Ljuspunkten i detta mörker är att alla partier tycks vara överens om att utvecklingen är oacceptabel. Således delar de ett gemensamt mål – stöket och våldet i den svenska skolan måste bort. Det är frågan om hur det egentligen ska gå till som politikerna är oense om.
Högern tycks tro att problemen i en stor utsträckning kan lösas av ordningsomdömen, vänstern tycks tro att allt handlar om att skolan har blivit en marknad. Även om de båda har en poäng så visar debatten på svensk skolas riktiga problem: Politikerna har uppenbarligen ingen som helst aning om hur de ska lösa problemen.
Om man faktiskt menar allvar med att säkerställa trygghet, studiero och disciplin i den svenska skolan måste man våga ta tag i de obekväma frågorna. Det borde exempelvis vara mycket lättare att rent av stänga av elever som missköter sig. Det får man visserligen i dag, men det är omgärdat av så många ”men” och ”om” att skolor nästan aldrig tar till åtgärden.
Exempelvis får en avstängning aldrig vara längre i en vecka – och skolan får inte stänga av en elev fler än två gånger per termin. Som om inte det vore nog: skolan är dessutom ansvarig för att eleven får undervisning under tiden!
Det är kanske hög tid att börja värdera kollektivets, alltså klassens övriga elever, rätt till en god studiemiljö, framför individens till synes okränkbara rätt till att vistas på just samma skola. En elev som återkommande väljer att missköta sig grovt på en skola har enligt mig förbrukat sin rätt att vistas där.
Elevens rätt till skolgång ska självfallet värnas. Elever som stängs av måste få en plats på en annan skola. Om samma problem uppstår även på andra skolor måste det finnas SIS-liknande institutioner som kan tillhandahålla utbildning för dessa elever.
Väljer bort åtgärder
Att stänga av misskötsamma elever är naturligtvis sista steget. Redan i dag finns det stöd i skollag för exempelvis kvarsittning. Problemet är bara att svenska rektorer aktivt väljer bort att använda dessa åtgärder. Enligt en enkät som Skolverket lät göra framkom det att svenska rektorer föredrar ”samtal, stöd och förebyggande arbete” framför disciplinära åtgärder.
Samtal och förebyggande arbete i all ära – men hur långt ska det behöva gå innan vi inser att det inte alltid fungerar? Tills dess borde rimligtvis politikerna skriva om skollagen så att den inte längre bara möjliggör disciplinära åtgärder – utan att den faktiskt kräver att rektorer vidtar dem när elever bryter mot skollagen. För i den står det bokstavligen att alla elever ska tillförsäkras en skolmiljö som ”präglas av trygghet och studiero”.
För att detta ska vara möjligt måste vi samtidigt ta tag i den destruktiva kränkthetskultur som råder i den svenska skolan. Många lärare vittnar om att elever anser sig bli kränkta när de blir tillrättavisade. Det kanske inte är så konstigt att en av fem lärare uppger att de har tvekat att ingripa vid bråk på grund av rädsla för att bli anmäld av en elev eller förälder!
Frågan är om politikerna på riktigt vågar visa att de tar problemen med stöket på allvar. Om så är fallet måste de börja med att skärpa lagstiftningen. Det är exempelvis inte rimligt att det står i skollagen att det är huvudmannen som ska bevisa att en kränkning inte har förekommit. Den omvända bevisbördan sätter lärarna och skolan i en juridiskt utsatt position gentemot elever som upplever sig kränkta.
Ingen lösning på problemen
Dessvärre är jag inte särskilt optimistisk. De förslag som våra politiker har lagt fram hitintills visar med all tydlighet att problem lär finnas kvar för en lång tid framöver. Men, jag låter mig mer än gärna motbevisas. Nu ligger bollen hos er politiker. Sätt igång!
Isak Skogstad
lärare och skoldebattör