Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Politiskt ansvar handlar om att fördela begränsade resurser. Då ställs grupper mot varandra. Om en grupp får mer så får en annan grupp mindre, och de som drabbas hårdast när resurser tryter är de svaga grupperna, skriver Sten Larnholt.

Politiken ska ställa grupper mot varandra

När resurserna är begränsade handlar politik alltid om avvägningar, eller annorlunda uttryckt - att ställa olika gruppers behov mot varandra, oavsett vad Daniel Bernmar (V) tycker. Politiker bör vara modiga nog att erkänna det, skriver Sten Larnholt, läkare.

Slutreplik

Göteborgs sviktande ekonomi, 3/11 och 14/11

Äldrekommunalrådet Daniel Bernmar (V) menar att det inte finns någon anledning att ställa grupp mot grupp. Jag är av motsatt uppfattning. Politiskt ansvar handlar om att fördela begränsade resurser. Då ställs grupper mot varandra. Om en grupp får mer så får en annan grupp mindre. De som drabbas hårdast när resurser tryter är de svaga grupperna. Svaga grupper är till exempel hemlösa, äldre, personer med funktionshinder, bostadslösa, ensamstående, nyanlända och migranter.

Vare sig i Göteborg eller någon annanstans där ekonomin är begränsad kan alla grupper få lika mycket hjälp och tilldelas så mycket resurser som man anser sig behöva. Vissa politiska partier har dock en tendens att vilja undfly ansvaret för den gemensamma budgeten och har en benägenhet att i stället ge sken av att man helst vill ge allt åt alla.

Att inte öppet våga prioritera är att vända bort blicken och visa brist på politiskt ansvar.

Yviga löften

Exempelvis brukar de flesta politiska partier innan det är val lova att öka antalet platser på äldreboende. Mellan mandatperioderna ägnar man sig i stället åt att i tysthet minska på äldreboendeplatser. Sedan år 2000 har den styrande majoriteten i Göteborg minskat antalet platser på äldreboende från 5 800 till i dag cirka 4 000. Bara under de senaste åren har man minskat antalet platser med flera hundra. Varje plats på äldreboende kostar 600 000-700 000 kr/år. Det är således ganska stora belopp som stadsdelarna och Göteborg sparat in på att lägga ned äldreboendeplatser. Pengarna verkar inte ha gått tillbaka till äldreomsorgen utan har till stora delar försvunnit ner i stadsdelarnas svarta budgethål för att användas inom andra verksamheter och utgiftsområden.

Det är många, ofta multisjuka äldre och äldre med demenssjukdom och ensamhetsproblematik, som egentligen inte vill eller kan bo kvar i den egna bostaden men inte kan flytta till ett äldreboende eftersom det inte finns några platser. Trots att biståndsbedömarnas kriterier för att bevilja en plats på äldreboende successivt skärpts och avslagen ökat under den senaste tioårsperioden så ökar antalet äldre som står i kö för att flytta till ett äldreboende. Detta har under många år orsakat och orsakar även i dag ett stort lidande för många äldre multisjuka och/eller demenssjuka göteborgare och i många fall även för flera deras överbelastade anhöriga.

Undviker att svara

Daniel Bernmar undviker att svara på och förklara var de 1,1 miljarderna som under åren 2011 till 2015 flyttades från äldreomsorgen till andra utgiftsområden tog vägen. Inte heller vill han kommentera vad de över 500 miljoner kronor som egentligen var avsatta för hemtjänst, hemsjukvård, hospice och äldreboenden under sin tid som äldrekommunalråd har använts till.

Göteborgs ekonomi är mycket ansträngd och utvecklingen går mot ett allt större budgetunderskott. Detta kommer enligt de flesta ekonomer att kräva höjning av kommunalskatten, neddragningar, effektiviseringar och troligen på sikt även höjd pensionsålder. När budgetutrymmet krymper brukar det oftast vara de svaga grupperna man sparar på. Finansministern har vid flera tillfällen för inte så länge sedan tydligt förklarat att för att kunna täcka kostnaderna för migrationen måste vi bland annat minska kostnaderna för personlig assistans vilket ju också har skett.

I Göteborg verkar det inte finnas någon samlad helhetsbild över nuvarande och kommande kostnader för nyanlända och migranter. Det verkar dock handla om många hundra miljoner, kanske mer.

Obekymrad

Daniel Bernmar verkar vara ganska obekymrad och oberörd av Göteborgs dåliga ekonomiska situation och ser de redan befintliga och kommande kostnadsökningarna som en ”prognos”. Han verkar hoppas på statsbidrag och fortsatta utjämningsbidrag från ett minskande antal svenska kommuner som fortfarande har en positiv budgetbalans.

I Göteborg vill nog de flesta hjälpa alla svaga grupper och nyanlända samt vård- och omsorgsbehövande äldre men det är inte alls säkert att vi har råd, vilket kommunalrådet verkar tro. Ibland får man en känsla av att de styrande i Göteborg befinner sig i en rödgrönrosa-skimrande ”ge allt till alla”-bubbla där man hoppas på att allt nog kommer att lösa sig så småningom.

Vi äldre utgör nu cirka 25 procent av Sveriges befolkning och jag vill bara påminna om att det kan få effekter på utgången i valet om man fortsätter att se oss som första linjens sparobjekt.

Politiken skall och måste ställa grupper mot varandra, så att inte de som det är mest synd om i media eller är mest högröstade får avgöra vilka som är samhällets vinnare eller förlorare. Har inte politiken det modet eller den etiska kompassen så är risken stor att uppdragsgivarna tröttnar.

Sten Larnholt

specialistläkare geriatrik