För tvehågsenhet och både-och-resonemang finns föga förståelse och ges litet utrymme. Det militära samarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien är en sådan fråga. Den debatteras som om den vore enkel.
GP:s förstereporter Britt-Marie Mattson menar att problemet inte uppstått nu:
"Problemet uppstod när den socialdemokratiska regeringen beslutade om Saudiavtalet för tio år sedan. Att blanda ihop vapenhandel med civila affärsöverenskommelser är alltid olyckligt."
Regeringen Reinfeldt förlängde avtalet för fem år sedan och nu var det alltså dags igen. Förlänga, säga upp eller omförhandla. Det blev säga upp!
Förläng, skrev emellertid 31 framträdande näringslivsföreträdare, i en debattartikel i Dagens Nyheter i förra veckan: "Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel", hävdade de. Näringslivsdebattörerna menade att det är "genom internationell handel, möten mellan människor, partnerskap och samarbeten kan vi öka förståelsen för varandra och komma till rätta med brister i samhällen" snarare än genom "isolering och handelsstopp". Nu är det kanske inte just samhällsförbättring som är näringslivets huvudargument utan Sveriges trovärdighet som handelspartner, möjligheten att fortsätta exportera till "vår enskilt viktigaste handelspartner i ett växande Mellanöstern" och exportens avgörande betydelse "för vår förmåga att upprätthålla vår välfärd".
Man kan givetvis, som en hel rad skribenter gjort, raljera över näringslivets syn. Man kan hävda att Mammon är viktigare än moralen för näringslivet. Men det är att göra det för lätt för sig. Å ena sidan: Det är inte självklart att det har en positiv effekt på samhällsutvecklingen i Saudiarabien att Sverige säger upp samarbetsavtalet. Snarare verkar effekten ha blivit att alla arabstater, inklusive det av Sverige nyligen erkända Palestina, slutar lyssna på Sverige. Å andra sidan är det lika svårt att hävda att Sveriges myckna handlande med Saudiarabien påverkat landet till det bättre.
Saudiarabien är en av världens rikaste nationer. Mängder av länder och företag står på kö för att få sälja dit. Svenska företag betraktar givetvis inte regeringens besked som en konkurrensfördel, för att uttrycka det milt. Enligt Dagens Industri har svenska företag redan drabbats. Effekten på Saudiarabien av det uppsagda avtalet är sannolikt noll och intet, om inte andra länder ansluter sig till den svenska linjen. Sannolikheten för det är oerhört låg. Så man skulle tillspetsat kunna ställa frågan om världen blir bättre av att Sverige riskerar att få det sämre?
Samtidigt: Margot Wallström har rätt. Saudiarabien är en brutal diktatur. Det är ett land där kvinnor betraktas och behandlas som andraklassens medborgare och är satta under manligt förmyndarskap, landet tillämpar strikta sharialagar och halshugger förbrytare. Bara hittills i år har 41 människor avrättats att jämföra med 78 personer 2014. Piskstraffen ökar. Bloggaren Raif Badawi dömdes till tio års fängelse och 1000 piskrapp för att startat en sajt för politisk debatt. Det finns ingen religionsfrihet och ingen mötesfrihet. Politiska partier och fackföreningar är förbjudna. De flesta politiska aktivister sitter i fängelse utan rättvisa rättegångar Är det verkligen rimligt att Sverige, som nu har som mål att föra en feministisk utrikespolitik, har ett militärt samarbetsavtal med denna regim? Skall vi uppröras över att Sveriges utrikesminister tar bladet från munnen och säger som det är? Skall pragmatism ha överhöghet över moral och pengar över mänskliga rättigheter? Skall vi förlänga ett avtal mellan Sverige och ett land som aktivt och ekonomiskt stöder den internationella terrorismen? Och är det verkligen illa för Sverige att säga upp ett avtal vid den tidpunkt då avtalet antingen skall förlängas eller sägas upp?
Så landar jag så småningom, väl medveten om att en del av mina argument har sina brister, i att det är bättre att ge sitt stöd till de krafter som med fara för eget liv försöker reformera ett land, som sedan flera år återfinns på människorättsorganisationen Amnestys lista på "topp fem bödlar", än att värna ett militärt samarbetsavtal av marginell betydelse.
Förre utrikesministern Carl Bildt (M) påpekar i en debattartikel i veckan att Sveriges hållning i fråga om mänskliga rättigheter i arabvärlden är väl känd och har inte ändrats. Det är inte den hållningen eller avtalet som skapat "den dramatiskt upptrappade konflikten" utan snarare "den politiska hanteringen av avtalet". Han hävdar att Sverige skadats och att det nu "krävs både diskret diplomati och öppen politik".
Brysseljournalisten Emily von Sydow, som skrivit en biografi om Margot Wallström, skriver i Dagens Industri att Margot Wallström, som tidigare, "gör den internationella politiken till ett skådespel med sig själv i huvudrollen".
"Huvudrollsinnehavaren" själv spelar givetvis ner betydelsen av den diplomatiska krisen. Men även om hon "inte kommer att backa tillbaka på mina uttalanden om demokrati och mänskliga rättigheter i Saudiarabien" och även om hon får stöd av ansedda Washington Post för sitt moraliska ställningstagande, så kan Margot Wallström rimligtvis inte betrakta det som en utrikespolitisk framgång att Sveriges utrikesminister varken är välkommen till Israel eller som talare på Arabförbundets möte i Kairo, att ett samlat Arabförbund fördömt hennes agerande, att först Israels ambassadör sedan Saudiarabiens kallats från Stockholm och att chanserna för Sverige att nå regeringens högt prioriterade mål, att komma med i FN:s säkerhetsråd, har försämrats avsevärt.
Veckan kan kanske sammanfattas i "vad rätt du tänkt, fast det blev fel".
