In kommer Hatt, Ek och Lööf, de nya enstavingarna, som Hasse Alfredsson en gång kallade Cars, Blix och Tham. Och ut tågade Olofsson och Carlgren, när Fredrik Reinfeldt möblerade om i regeringen. Eller var det kanske Lööf som rumsterade om?
Att Maud Olofsson efter tio års, delvis otacksamt, slit beslöt sig för att avgå som Centerledare var föga förvånande, inte minst med tanke på Centerns opinionsmässiga kräftgång. Maud Olofsson har en imponerande och modig politisk gärning bakom sig. Hon var vice statsminister i den förra alliansregeringen och kan ta åt sig en stor del av äran för alliansbygget och för centerns modernisering.
När nu Annie Lööf efterträder Maud Olofsson också som näringsminister innebär det ett rejält generationsskifte. Lööf är precis hälften så gammal som sin företrädare och hon har gjort en formidabel politisk karriär hittills. Att Annie Lööf är ung och saknar erfarenhet av att leda stora organisationer, som näringsdepartementet och Centerpartiet behöver inte vara ett bekymmer.
Erfarenhet är nämligen i sig inte en garanti för framgång. Denna övergående brist kommer Annie Lööf att kunna kompensera med klokskap, omdöme , nytänkande och goda rådgivare. Som den nya miljöministern Lena Ek, Lööfs mentor, eller nyutnämna it- och energiministern Anna-Karin Hatt, konkurrenten om partiledarposten i Centern.
Annie Lööf är en skicklig kommunikatör med stark lyskraft, hon är viljestark och målmedveten. Efter vad vi sett hittills är det ingen djärv gissning att Annie Lööf blir en tillgång både för sitt parti och för alliansregeringen. Inte för att hon kommer att gå i de redan uppkörda spåren, utan snarare för att hon vågar gå sin egen väg.
Det är i och för sig inte alldeles enkelt i en regering som domineras så kraftfullt av Moderaterna med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i täten. Emellertid handlar politik inte bara om rationalitet och praktisk handling utan också till väsentlig del om förmågan att skapa förtroende, väcka entusiasm och vinna sympati. I de grenarna har Annie Lööf goda förutsättningar att lyckas.
Samtidigt som regeringen fick nya ministrar publicerar Dagens Nyheter och Synovate månadens opinionssiffror stort på första sidan: ”Väljarstödet rasar för M. Oppositionen i överläge när fler vänder ryggen åt Fredrik Reinfeldt”, trumpetade Stockholmsavisan.
Enligt DN:s mätning var det Moderaternas sämsta siffror på ett år. Partiet backade hela 5 procentenheter. Socialdemokraterna ökade 1,3 procentenheter och oppositionens övertag skrevs till ”våldsamma” 0,9 procentenheter. Socialdemokraterna är därmed åter största parti. Om detta är att säga två saker:
Det ena är att en opinionsmätning tre år före nästa val inte säger ett dyft om valutgången, bara om läget i dag och knappt det. Moderaterna gick nämligen upp 4,5 procentenheter förra Synovateundersökningen. Alltså plus minus noll efter häpnadsväckande svängningar.
Det är inte ett argument mot mätningar, blott ett argument mot att dra några långtgående slutsatser av dem. Tänk bara på Socialdemokraternas monumentala övertag under stora delar av förra mandatperioden – och på de hattar som skulle ätas upp av lärde män om Reinfeldtregeringen satt kvar!
Det andra är att Socialdmokraternas övertag, om det nu är det, är häpnadsväckande med tanke på det låga förtroendet för partiledaren Håkan Juholt och partiets luddiga och vinglande profil. Förklaringen är måhända att Annie Lööf och regeringsombildningen stått i vägen för Juholt, vilket torde vara till fördel för den som har lite att visa.
Så Reinfeldt kan nog lugnt ägna sig åt regerandet och att ”förbereda mig för att leda Moderaterna och ta ansvar för allianssamarbetet även över valet 2014”, som han sa i en intervju i tidskriften Fokus.
Han menar nog också att ta ansvar även för Sverige efter 2014. Han är ju ändå Sveriges meste ansvarstagare 26 gånger använde statsministern ordet ansvar i regeringsdeklarationen.
Förhoppningsvis delar han generöst med sig av ansvaret till de mindre partierna i alliansen – och till den spännande nykomlingen Annie Lööf. Men jag har en bestämd känsla av att om hon inte får ansvar så kommer hon att ta ansvar!
Ingen djärv gissning att Annie Lööf blir en tillgång både för sitt parti och för alliansregeringen.