Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Personligt om barnlängtan på debutalbum

Efter lång tvekan albumdebuterar scenräven Åsa Gustafsson med en personlig platta om barnlängtan och behovet av sammanhang. - Det har varit ett ganska sårigt arbete, säger hon.

Allting har sin tid och kanske var det inte förrän nu Åsa Gustafsson var färdig, redo och mogen att skivdebutera. Hon har visserligen synts på stans alla scener i så många år nu och varit rolig, sorglig och ivrigt blåsande i sitt älskade munspel att det känns konstigt att det inte blivit någon skiva.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som med så mycket annat i livet räckte det inte att bara att ta sig själv i kragen, det krävdes peppande och förtroende från andra. I Åsa Gustafssons fall var det vännen och scenkollegan Cecilia Nordlund som sparkade henne i rumpan och musikern och producenten Lotta Wenglén som hjälpte till att hitta rätt med tonerna som skulle sättas till de redan skrivna orden.

- Det var magiskt när jag kom med texterna till Lotta, allting bara föll på plats, minns Åsa Gustafsson.

Med sig ner till Lottas studio i Malmö hade Åsa Gustafsson också en spellista med låtar som skulle ta musiken i rätt riktning. Där fanns bland annat Gillian Welch, Crooked Stills, Howling Wolf och Monica Zetterlund. Ledordet var innerlighet med djupt personliga och uppriktiga texter om längtan efter barn och familj, efter att vara behövd i vardagen.

- Det har varit mycket gråt när texterna kommit till. Någon natt vaknade jag och tårarna rann och jag skrev ner det jag kände, som ett ledset barn. Orden bara kom och det blev väldigt rytmiskt och nära. Det har varit ett ganska sårigt arbete att göra skivan, jag blir berörd när jag pratar om det, berättar Åsa Gustafsson utan att göra någon ansats att dölja känslorna.

Hon har funderat en del kring gränserna mellan personligt och privat och säger med ett kort skratt att gränsen väl går vid att kroppsvätskor, "att man inte ska kladda ner sig".

- Jag har absolut tänkt att det här ska fan inte ut, det är mitt privata. Men så har jag pratat med mycket Klara Zimmergren, vi har varit parallella i vår barnlängtan. Hon berättade i radio och sedan gjorde jag min grej. Jag vet att det är så otroligt många kvinnor och män som speglar sig i detta, verkligen inte bara kvinnor. Vad i helvete gör en ensam man som längtar efter barn?

Varför är det känsligt?

- Det är kanske oattraktivt att prata om det. Det finns en förväntan om att man ska vara glad och stark singel. Men min bild av mig själv som ensam och familjelös, eller familjefri och barnfri som man förstås också kan säga, var dyster. Jag såg en grå, ensam och tragisk person.

Allt det där finns på skivan, men det är nära till skrattet också. Det dråpliga ligger kloss an med smärtan.

- Jag har alltid hittat min humor i paradoxen mellan det sorgliga och det roliga. Det gör nog alla människor, det är väl det som räddar oss från att falla ner. Ensamhet är så jävla tråkigt, man måste svänga till det lite.

Och nu har du din familj. Och din skiva.

- Ja, jag har ju det. Det är helt grymt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.