”Om vi skulle sluta vårt tal och låta platsen gå i träda”, ”Vägarna är lika mycket varandra som jag skiljer mig åt”, ”Broarnas röda som slits när det finns en utstakad ovilja”.
Efter bara en handfull sådana här förtätade poetiska brytpunkter där gränssnittet mellan värld och upplevelse, ting och språk, upprättas och upphävs i en dialektisk dans av växande osäkerhet, blir Pernilla Berglunds andra diktsamling Fälla direkt hypnotisk.
Från den sista radens utgångsvillkor, att ”vi måste tala om verkligheten för att se när den är”, skriver Berglund fram en plats ”som ger rummet tid”. Och hon gör det med en konstnärlig precision och konsekvens som vore förbluffande också hos en poet med många diktsamlingar bakom sig: ”Vädrets enda riktning är upprepning”. Så enkelt, så självklart att det nästan – nästan – inte behöver sägas, skriver sig Berglund inåt och neråt mot en nollpunkt; ”ljungens lila mot det steniga” blir ett skalv av varseblivning.
Det som balanserar elegansen och allvaret är den skarpa, nedtonade humorn som talar om för oss att ”Avstånden spelar en påtaglig roll för känslan”.
Visst och sant: vid några – ytterst få – tillfällen får den djärva, diskreta gestaltningen av tystnadens och frånvarons topografier i det västerbottniska landskapet ge plats åt aningen ansträngda filosofiska reflektioner, som att det aldrig kan ”finnas en översättning, det är en tolkning av dig själv”.
I slutändan spelar de där åtbörderna ingen som helst roll, för Pernilla Berglund tar med läsaren in i ”kroppsminnet”, där tiden är en aktiv substans, grundämnet vi är gjorda av.
Jag tror att det var Paul Klee som formulerade konstens uppgift som att göra det synliga synligt, och genom att frambesvärja sitt blotta ögas rike, utför Pernilla Berglund den uppgiften med en lugn auktoritet, som obesvärat ”växlar mellan ordens avgöranden.”
