Hammarkullen 1972.
Hammarkullen 1972.

Per Arne Ivarsson: Detta är, mänskligt sett, inte god arkitektur

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

För drygt 40 år sedan, under min arkitekt­utbildning på Chalmers, fick vi göra studiebesök i bland annat Hammarkullen. Besöket skulle visa rationell byggproduktion med betongelement. Vi såg kranbanorna och fick beskrivet hur huskropparnas läge bestämdes av kranarmarnas räckvidd. Någon undrade reflekterande om inte fångstnät borde sättas upp i slutet av husraden. Nätet skulle ju fånga upp småbarn och husdjur som kom flygande, då husen är orienterade så att de fungerar som en vindtunnel. Vi fick inget svar på den frågan.

Mark Isitt har rätt i sin kritik, även om han väljer en onödigt drastisk jämförelse om sambandet mellan arkitektur och kriminalitet. Med det valet av jämförelse riskerar kritiken att bli av det uppenbart ytliga slaget. Alltså den typ av kritik som Ove Sernhede framför. Den senare är tydligen föreståndare för Centrum för urbana studier och skriver att ”Isitt är oförstående för hur Miljonprogramsområden, som Hammarkullen, utgör ett unikt modernt kulturarv, där det i dag utvecklas nya livsformer”. Tursamt nog blev det så småningom stopp för byggande av dessa omänskliga områden, så i den meningen är området unikt.

ANNONS

Att Hammarkullen kan betecknas som omänskligt har sin grund. Under antiken, då den välkände arkitekturteoretikern Vitruvius skrev sina tio böcker om arkitektur, var det en självklarhet att allt byggande skulle utgå från människans mått och skala. Det synsättet har vi haft sedan dess, kraftfullt förstärkt av den ursprungliga funktionalismen, innan den fick politiska förtecken. Vi glömde den mänskliga skalan för de politiska visionerna.

Den vision, som utåt sett låg bakom Miljonprogrammet, var att ge människor i Sverige möjlighet till egen bostad. Många samhällsfunktioner inriktades på genomförandet av visionen. Den verkliga motorn var givetvis de statliga bidragssystemen. De senare premierade enbart snabb produktion av lägenheter, så att politiska löften kunde hållas. Att hålla avgivna löften förtjänar respekt, även om vi i dag har att hantera de konsekvenser detta slags samhällsbyggande medförde.

Vitruvius ansåg att god arkitektur och byggnadskonst i vart fall skulle uppfylla tre krav: byggnaderna skulle vara hållbara, ändamålsenliga och vackra! Det går knappast att uttrycka kortare och mer kärnfullt.

Är Hammarkullen hållbart? Tja, än så länge. I byggnadssammanhang är ju 40–50 år en relativt kort tid. Problemen visar sig den dag betongelementen är så nedbrutna att de måste bytas ut! Hur man byter betongelement i hus där själva elementet utgör både yttervägg och bärande stomme blir en svår nöt att knäcka.

ANNONS

Är husen i Hammarkullen ändamålsenliga? Begränsas frågeställningen att gälla enbart den politiska visionen, blir svaret ja. Ställs frågan från den enskilda människans utgångspunkt blir svaret nej! Hammarkullen är byggt i en skala som är omänsklig såväl måttmässigt som socialt. Det är för stort, odifferentierat och framförallt, det erbjuder stora möjligheter till anonymitet, vilket Mark Isitt tydligt pekar på i sina artiklar.

Är Hammarkullen vackert? Möjligen var byggnadernas proportioner fina i modellskala. I verkligheten upplever vi som går där inte speciellt sköna proportioner. Även frånvaron av omsorgsfullt utformade detaljer, bidrar till ett oskönt intryck. Detta förstärks av hur fasaderna och omgivande markbehandling har åldrats.

Just ovårdade byggnader och miljöer samt möjligheten till anonymitet, bidrar till att locka fram våra, mänskligt sett, mindre tilltalande eller rent av ondskefulla sidor. Detta har Philip Zimbardo övertygande visat i sin välkända bok The Lucifer effect. Såväl Zimbardos bok, som Tony Judts bok Illa far landet, känner man säkert till på Centrum för urbana studier. Det verkar dock inte som föreståndaren för institutionen har läst böckerna, eller än värre, inte dragit några slutsatser av böckernas budskap.

Hammarkullen kan i bästa fall betraktas som ett monument över en politisk vision, vilken som sådan är värd respekt. Inte minst mot bakgrund av att politiska visioner för vår framtid i dag tycks vara en bristvara, vilket Tony Judt mycket klart beskriver. Som god arkitektur ur strikt mänsklig synvinkel, kan däremot Hammarkullen inte betecknas.

ANNONS
ANNONS