Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Pendlingen har blivit en livsstil för Annica

I Floby, Herrljunga, Vårgårda och Alingsås stiger fler passagerare på men tystnaden rubbas inte. Tågpendlarna startar dagen lugnt. Annica Snäll är en av dem, hon har 16 mil till jobbet – enkel väg.

Varje dag arbetspendlar omkring 110 000 personer till Göteborg. Annica trivs med pendlandet, resan till och från hemmet i Tidaholm till arbetet i Göteborg.

– Jag gillar att vara verksam på olika ytor, att arbeta på en plats och att bo på en annan. Det finns en frihet i det, säger Annica.

En vanlig dag kliver Annica upp klockan fem, en halvtimma senare tar hon bussen till Falköping där hon sedan kliver på 06.21-tåget till Göteborg.

– Då är jag framme 07.40 och är göteborgare på dagtid, berättar Annica, som tar vara på restiden. Jag läser tidningen och böcker, svarar på mejl eller spelar worldfeud. Ibland tar jag mig en tupplur.

Framme i Göteborg väntar några hundra meters promenad till Stadsbyggnadskontoret, där Annica sedan i somras arbetar som kommunikationschef.

På kontoret arbetar 300 personer och de planerar för hur morgondagens Göteborg ska se ut. Elva av dem arbetar på kommunikationsenheten. Annicas uppgift är att se till att informationen fungerar. Personalen ska veta vad som händer på andra delar av förvaltningen och göteborgarna ska bli delaktiga i det som planeras i staden.

– Det är roligt att vara tillbaka i en storstad med de större sammanhang som det för med sig.

Annica är arkeolog och etnolog i botten och intresset för kommunikation har vuxit fram. På Statens fastighetsverk arbetade Annica som pressekreterare.

– Där myntade jag uttrycket "halva kungariket är ditt", berättar hon och påminner om de värdefulla kulturmiljöer som svenska folket äger tillsammans.

Familjen Snäll flyttade från Stockholm från 14 år sedan. Annica och maken Mikael hade tänkt att skaffa hus i Stockholmstrakten, men priserna avskräckte. De funderade på andra alternativ som möjliggjorde pendling eftersom Mikael då arbetade som pilot, Annica på Statens fastighetsverk.

I samma veva blev Annicas drömhus i barndomsstaden Tidaholm till salu. Snart flyttade familjen Snäll in i det gamla trähuset från sent 1800-tal, omgivet av en stor tomt som gränsar mot Tidan.

– I trädgården finns det 42 lövträd så på höstarna krattar vi, krattar och krattar.

Annica, Mikael och barnen hittade snart ett socialt umgänge, även om många av Annicas barndomsvänner sedan länge flyttat från Tidaholm.

I bokklubben Rosa rummet träffar Annica regelbundet andra bokmalar.

– Vi är ett gäng tjejer som träffas regelbundet. När vi träffas diskuterar vi den bok vi läst sedan sist, förklarar Annica som är klubbens ständiga sekreterare.

Hon ångrar inte att flytten till Skaraborg.

– Tidaholm är en fin småstad som bjuder till, en stad med ett rikt socialt, offentligt liv både inom kultur och idrott. Det är en liten oas. Det finns många sådana platser, Tidaholm är min, säger hon och konstaterar att närheten till storstaden Göteborg är viktig.

Att arbeta heltid med krävande arbetsuppgifter och pendla långt ställer krav.

– Någonstans blir det ett sätt att leva, säger Annica och konstaterar att närheten till hennes föräldrar underlättat. De har alltid funnits till hands.

– Jag tycker att det är viktigt att barnen har andra vuxna omkring sig.

Emellanåt får Annica frågan om hur hinner hon med familjen när hon har så långa arbetsdagar.

– Jag har inte så jättestora ambitioner att det ska vara perfekt hemma. Visst är det roligt när det är fint, men jag har inte ont av att det är lite dammigt, säger Annica.

Hon påpekar att hon och Mikael delar på hemarbetet. Att Mikael lagt flygandet på hyllan för att istället arbeta som matte och NO-lärare underlättar vardagspusslet. Men allt hinns inte med. "Min fritid idag ägnar jag åt barnen och deras intressen", påpekar Annica.

– De fyra senaste åren har jag sprungit Göteborgsvarvet. Det är så otroligt roligt, säger hon.

Hon vill gärna springa i år igen. Men frågan är om hon hinner träna tillräckligt.

– Snart är jag 50 år och då är inget gratis längre.

Om den stora dagen firas med kalas eller resa är inte bestämt än. För Annica som nyligen förlorat sin mamma spelar det inte heller så stor roll. Närheten till familjen och vännerna är det viktiga.

– Efter mammas död är jag så otroligt tacksam för varje dag. Det gäller att ta vara på livet.