Forskningen har kunnat visa att omedvetna processer spelar en central roll när vi fattar beslut och löser problem. Så skriver filosofen Patricia S Churchland i sin fascinerande bok Min hjärna och jag. Ett noll till Freud.
Det finns fler exempel på att gamla hopplösa dikotomier håller på att lösas upp tack vare modern hjärnforskning och neurovetenskap. Hjärnan växer enormt under våra första levnadsår. Framför allt skapas neuronkopplingar i rasande takt, och hur komplexa de blir, hur de formar jagets medvetande, beror i hög grad på vilka stimulanser vi får motta. Neurala förändringar kan utlösas av erfarenheter. Alltså är psykiska trauman en realitet.
Dikotomi nummer två ner i sopnedkastet: det finns ingen motsättning mellan arv och miljö, vilka vi blir, vilka personligheter vi utvecklar, beror på biologiska tillväxtprocesser understödda och formade av social stimulering tidigt i livet. Nästan inget ”är universellt”, skriver Churchland, och det är en lättnad att höra denna urgamla humanistiska sanning från en naturvetenskapligt inriktad skribent.
Den mest klassiska motsättningen, den mellan kropp och själ, åker förstås också ut med skurvattnet när Churchland rensar i idéhistoriens finrum. Att hon ägnar just den dikotomin så omfattande utrymme beror förmodligen på hennes hemmamiljö i det religiösa USA. Mera svagröstad är hon när hon även gör upp med nationalekonomins mytologi om den rationella, ständigt nyttomaximerande människan. Att USA också är alla kapitalisters fädernesland spelar här förmodligen en större roll.
Betydligt mera spännande är frågan om den fria viljan: existerar den om allt styrs av omedvetna kontaktmönster mellan nervceller? Det finns ingen kärna i begreppet vilja, säger Churchland klokt. Vilket också är vad Freud hävdade, när han sa att människan inte är herre i eget hus, men just det citatet verkar Churchland ha förträngt.
Mest biologistiskt enfaldig är Churchland när hon enträget avvisar sambandet mellan språk, medvetande och tänkande. Språket kan inte återge upplevelsen av en orgasm, säger hon, och tycks aldrig ha läst en rad modernistisk erotisk poesi i hela sitt liv. Det är ovanligt fånigt av biologerna att inte lite närmare sätta sig in isymboliseringsförmågans vidsträckta betydelse, att använda abstrakta tecken till att tänka med, när hela naturvetenskapen bygger på just arbiträra tecken som symboler för verklighet (matematiken).
Men hon är åtminstone svidande skarp i sin kritik av den så kallade evolutionspsykologin. Den tillkännager att ett eller annat beteende (exempelvis promiskuitet, eller våld) gynnats av evolutionen, och sedan syr psykologerna ihop en sagohistoria om människans förflutna som passar förhandsantagandet. Välkommet är också hennes avvisade av det positiva tänkandets välsignelser: stödet för ”den ogrundade optimismens positiva effekter” består mest av önsketänkande.
Churchland har också en sund skepsis mot ”neurotrams”, mot överdrivna simplifieringar: alltför långtgående slutsatser baserade på alltför klena data. Just detta är neurovetenskapens och den så kallade experimentella psykologins akilleshälar. De granskar så sällan sina kulturellt och socialt formade förhandsantaganden. Churchland värjer sig mot att bli kallad reduktionist, men hon är en dålig filosof som inte djupare går in på reduktionens faror. Occams rakkniv kan också användas till att skära av sig halsen.
Simplicitet, en ”snygg modell” får alltför ofta ersätta kaotisk (oförutsägbar) komplexitet. Kontrollerade experiment med statistiskt säkerställt utfall får alltför ofta ersätta vidsyn, kritiskt förnuft och elementär kännedom om motsägelsernas och ambiguiteternas spännande värld. Om inte ett experiment kan upprepas, finns då inte det studerade fenomenet? Givetvis gör det det. Det kanske är avvikelsen från den statistiska normalkurvan som är det intressanta, som har högst förklaringsvärde.
Biomedicinen är fortfarande på newtonsk orsak-verkan-nivå, den borde ha åtskilligt att lära av kvantmekaniken. Som att två saker kan vara en, och en sak två, samtidigt. Tänk mänskliga begär plus hämningar samtidigt, så framträder en intressant konfliktbild. Vad som händer i kroppen är inte samma sak som upplevelser, och upplevelser är vad som utgör levandet, inte neurotransmittorer.
Neurovetenskapen visar vilka mängder hjärnceller (bokstavligt talat astronomiska antal) som krävs för kopplingar mellan alla nivåer, mellan sinnesintryck och beslut, mellan begär och kontroll, mellan medvetet och omedvetet. Neurotransmittorer och modulatorer, receptorer och hormoner, allehanda biokemi, ger kausala orsaksförklaringar. Men de säger ändå långtifrån tillräckligt om hela den motsägelsefulla komplexitet som krävs för att göra en människa, en unik person, ett jag. Mening är något biokemin fortfarande har väldigt svårt att skapa.
ÄMNET
Patricia Smith Churchland, född 1943, är en amerikansk filosof som arbetar vid University of California, San Diego sedan 1984. Hon har skrivit flera böcker om neurovetenskap och filosofi.
SKRIBENTEN
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker på GP Kultur. Recenserade senast Lars Holmbergs biografi Gabrielle Chanel, ett liv, en myt
