Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Aldrig i modern tid har en så stor andel svenskar valt att inte rösta på vare sig S eller M. Att skylla väljarflykten till SD på ökade rasistsympatier är osant. Om prestigeförklaringarna lämnas därhän är det ganska uppenbart att dagens politiska soppa ytterst beror på att politikerkasten aldrig varit så åsiktssvag, skriver debattörerna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Partierna har tappat kontakt med verkligheten

Den politiska likriktningen är medel-klassamhällets akilleshäl. Tidigare spelade partimedlemmarna en viktig idékläckarroll. Nu är det partihögkvarteren ihop med PR-byråerna som utformar och paketerar politiken. Utan en markant kvalitetshöjning i det politiska samtalet riskerar vi att få en långvarig period av svaga regeringar, skriver Anne-Marie Pålsson och Mark Brolin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Aldrig i modern tid har en så stor andel svenskar valt att inte rösta på vare sig S eller M. I politiska etablissemangskretsar är den mest bekväma förklaringen att över en halv miljon svenska väljare utvecklat rasistsympatier.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är osant, Sverigedemokraterna är ett utpräglat missnöjesparti och hämtar mer kraft i etablissemangsmissnöje än i egen politik.

Om prestigeförklaringarna lämnas därhän är det egentligen ganska uppenbart att dagens politiska soppa ytterst beror på att politikerkasten aldrig varit så åsiktssvag (åtminstone inte sedan hovet fastställde politisk färdriktning). Åsiktsutjämningen beror förstås en hel del på medelklassens styrketillväxt och på att alla potentiella regeringspartier profilerar sig på det politiska mittfältet. Det är ändå inte hela sanningen, det beror också på en påtagligt försvagad verklighetskontakt.

Viktig idékläckarroll

Så länge åsiktsskillnaderna mellan partierna var större spelade partimedlemmarna en viktig idékläckarroll tack vare positionen som öron mot just verkligheten. När partierna nu bara profilerar sig marginellt genom idéavvikelse handlar profilering snarare om att simulera avvikelse genom en tilltalande paketering av idéer som innehållsmässigt ofta är försvinnande lika oppositionens. Det förklarar varför det numer tenderar att vara partihögkvarteren i Stockholm som tämligen enväldigt utformar regeringspolitiken – i samråd med ett fåtal PR-byråer. Det senare förklarar också varför tongivande kommunikations- och PR-strateger – som likt äldre tiders präster har i uppdrag att ladda det politiska samtalet med ”rätt” respektive ”fel” emotionella värden – stundtals är lika inflytelserika som både kollektivet partimedlemmar och somliga regeringsministrar.

Brist på kunnigt folk

Cirkeln är ond. Partierna tappar medlemmar när sistnämnda inte får göra mycket viktigare saker än att dela ut gäspframkallande politisk reklam. Med fokus på paketeringen upphör också yrkeserfarenhet utanför politiken (och PR-svängen) att vara meriterande. Då upphör det i sin tur att finnas folk som ens kan tala substans. I den mån självständiga åsikter sedan alls existerar vädras dessa alltmer sällan beroende på att avsaknaden av annan yrkeserfarenhet minskar både möjlighet och vilja att identifiera alternativa sysselsättningsmöjligheter.

Såväl idékonformismen som maktcentraliseringen har bidragit till att Sveriges riksdagsledamöter tenderar att vara livrädda för att utmana partitoppen, utmaning riskerar såväl listplaceringen på röstkorten som avancemangsmöjligheterna till ministerposter, utskott och nämnder.

Politikerbroilers och PR-folk

Det är av dessa skäl nutidens politiska era nästan för hela slanten domineras av politikerbroilers och PR-folk. Med endast en enda politisk linje hamnar allt strålkastarljus på framförandet, på att jonglera och paketera orden så att talaren åtminstone förefaller ”trendig”.

I en bemärkelse är det ändå en stor lättnad att den politiska debatten reducerats till kitsligt småtjafsande. Det är ett kvitto på att många av historiens stridsfrågor är överspelade. Därmed kan det kännas frestande att dra slutsatsen att karriäristerna i riksdag och regering kan få hållas, detta trots att dessa i en mening leker charader på (skatte)betald arbetstid.

Samtidigt finns det inget som garanterar att utvecklingskurvorna fortsätter att peka uppåt. I alla tider har brist på robust åsiktsventilering tenderat att gå hand i hand med såväl lättviktig problemformulering som kortsiktig valfläskpolitik. En av nutidens ödesfrågor är att vi blivit tröstlöst bortskämda i våra förväntningar på ständigt större boyta, fler prylar samt mer fritid. Vi rationaliserar bortskämdheten genom att alltför lättvindigt svälja smått absurda politikersagor, till exempel lågräntesagan som vilar på hypotesen att det går att låna och konsumera sig ur en låne- och konsumtionskris.

Likaså blundar vi för det egentligen uppenbara faktum att dagens EU – vars institutioner i allra högsta grad underblåser konsumtionsbrasan – utvecklats till något helt annat än vad som utlovades inför 1994 års medlemskapsomröstning. Att så kunnat ske beror inte minst på att EU samtidigt utvecklats till en central karriärport för nationella politiker, detta trots att sistnämnda är avsedda att agera motvikt till EU-byråkratin (ingen politiskt oberoende domstol skulle godkänna den jävssituation som därmed uppstått). Bara i ett konformistiskt klimat som dagens kan valrörelser bedrivas utan att något potentiellt regeringsparti ens försöker lyfta fram centrala frågeställningar som dessa.

Känslostyrt ståhejande

Lättviktigheten illustreras ytterligare av det alltigenom banalt känslostyrda ståhejandet kring invandringen. Opportunistiska enfrågepartier har slagit igenom i alla tider men deras överlevnadsförmåga brukar vara kortvarig eftersom etablerade partier brukar förstå att antingen syna bluffargumentation eller korrigera egen politik.

Den logiken upphör att gälla i ett PR-styrt politiskt klimat. Alltför få politiker kan då penetrera sakfrågorna mer än ytligt eller teknokratiskt. Åsiktsavvikelse bemöts inte längre med klargörande insikt utan, ungefär som på en skolgård, med känsloladdad pajkastning. Vilka känslosträngar politikern ska spela på har dessförinnan avgjorts av majoritetsuppfattningen i en ”fokusgrupp”. Många väljare förstår intuitivt att landets ledare därmed upphört att leda.

Politisk likriktning är medelklassamhällets akilleshäl, garderande menlöshet dess praktiska signum. Utan en markant kvalitetshöjning i det politiska samtalet riskerar perioden med politikermissnöje, fraktionaliserad riksdag och svaga regeringar att bli långvarig.

Anne-Marie Pålsson

docent i nationalekonomi och tidigare riksdagsledamot (M)

Mark Brolin

författare och fri debattör