Pappersgudarna | Angeredsteatern

ANNONS
|

Publiken behöver en vägvisare för att hitta till sina platser. Scenrummet på Angereds teater är fyllt av allsköns bråte. Centralt placerad finns en avhuggen pelare, en piedestal med en gatsten ovanpå. En tung symbol i Göteborg. Vi kan inte undgå att omedelbart drabbas av den oro som är grundstämningen i Pappersgudarna.

Regissören Ulla Kassius har plockat ihop sin scenografi av element från en rad tidigare, färdigspelade uppsättningar från teatrar i stan. Det är ett begåvat grepp. Här finns minnen av möjligheter. De lyckosamt förverkligade och de som gick snett. Men även ännu ej upptäckta möjligheter, som gömmer sig i spillrorna. Allt i en enda röra. En bild av livet och tillvaron, som vi ska orientera oss i.

ANNONS

Fyra individer cirklar oroligt omkring. I deras korsande banor konkretiseras frågor om frihet och tvång, demokrati, skuld och ansvar, drömmar och hopp. Vad är vi beredda att göra? Aleksander Motturi, som har skrivit pjäsen, är förutom författare även filosof. Ulla Kassius är känd som en av vårt lands allra främsta scenografer. Djupgående samarbete med regissörerna och helhetsperspektiv präglar hennes insatser. Det är följdriktigt att Angereds teater lockat henne att regidebutera.

Kassius har handlag med de stora orden – Varför finns jag? Vad betyder frihet? Nyckeln är konkretion och rättframhet. Rollfigurerna har skådespelarnas egna förnamn. Lysrör i taket är en påtaglig del i ljusdesignen. Det otäcka är otäckt, det humoristiska är roligt. Oron och sökandet sitter i kroppen hos skådespelarna, inte bara när de förbereder revolutionen med dans. Daniel Boyacioglu, Marall Nasiri, Eva Rexed och Ove Wolf hanterar textens existentiella fragment med samma omedelbarhet som de plockar upp bitar ur bråten. Skärskådande är ett ord som dyker upp i min hjärna. De närgångna videoavsnitten är för en gångs skull långt mer än effekter.

Marall Nasiri är med sin underbara, aldrig sviktande närvaro och energi själva motorn. En ung människa, öppen för livet, men omutlig i viljan att förstå och välja sin egen, sanna väg. Eva Rexed utgör en motpol, hennes unga kvinna har siktat in sig på yoga och stavar sig ambitiöst genom termerna.

ANNONS

Daniel Boyacioglu spelar fadern som hamnat utanför alla sammanhang. Arbetslös och utan uppgift skapar han sig mening genom att samla porslinshästar. Ett intressant porträtt av maktlöshet och omvända roller barn-förälder. Scenen när han förhandlar sig till en häst i Eva Rexeds loppisstånd är glimrande.

Ove Wolf, slutligen, är en livsfarlig, levande laddning. Hans desperata försök att skapa ordning och linjer i kaos elektrifierar hela rummet.

Pappersgudarna spelas både på dagtid för barn från 10 år och på kvällarna för vuxna. Det är en och samma uppsättning. Publiken gör skillnaden. Som i all god konst finns det flera nivåer. Barnen skrattar åt somligt, vi vuxna åt annat. Spelet är än rakare inför barnen, med vuxna i salongen finns det utrymme för ironi och ett och annat eftertryck. Men det är samma text, samma angelägna frågor, gestaltade utan tydliga svar, som vi alla måste handskas med.

ANNONS