Det finns romaner där historien följer en linjär intrig av händelser och sedan, mer moderna romaner som snarare liknar kartor ritade över tid och rum.
Péter Nádas Parallella historier från 2005 är en sådan panoramaroman som tecknar det senare 1900-talets historia under nazismens och stalinismens skräckvälden och långa epiloger av skadat liv. Där finns krigsslutets kaos i Tyskland och kollaborationen i Budapest, sedan Ungernupproret 1956 – vidare årtalen 1961 och 1989.
Parallella historier är med sina 1600 sidor en ”total” roman. Nádas syfte är att genomlysa en epok – den tid då östra Europa förnedrades och där Ungern med sina gamla band till den tyskspråkiga kulturen blev en symtombild av högmod och förfall. Det är historien som en förkastningszon. Allt är brottytor.
Det är jättekliv som Nádas tar med sin roman och det mesta andra blir snart mer ungefärlig litteratur. Den första delen på svenska kom i maj 2012, dess andra del föreligger nu och sista delen kommer senare i år. Det är i alla avseenden en maratonöversättning av Maria Ortman, ett uthållighetsprov men också ett konstnärligt kraftprov eftersom Nádas fenomenala språk bromsar upp tiden med hjälp av ett sekundkänsligt sinne för skeendets minsta veck.
Här finns allt som behövs för att skapa en traditionell ”historisk roman” som traskar fram med liv och öden genom 1900-talet. Två familjers parallella historier skildras: den ungersk-judiska familjen Lippay-Lehr och den tyska familjen Döhring med en koncentrationslägerchef som släktskamfläck. Men Nádas knyter inte samman en lång och ståtlig gallerimatta till den borgerliga romansalongen, utan arbetar i stället med skiftande tidsrum.
Istället för det gamla släkteposet får vi en sorts skiktröntgen av en epoks konkreta liv och mentaliteter. Ändå är detta alls ingen svårläst prosa eftersom Nadás behärskar med vällust en klassisk person- och miljöskildring som växlar mellan en obeveklig isgrå blick för det råaste och ett outgrundligt ironiskt leende för det förfinade. Nádas vet ju exakt vad han gör. Romanen tog trots allt arton år och en hjärtinfarkt att skriva.
Om en stor roman också är en stor roman återstår att se. I den andra delen sprids fortfarande de förunderliga kartbladen. Skall de fogas samman? Här finns också veritabla stresstester av läsarens sinnesro – i förra delen var det Ágost Lippay-Lehrs och Gyöngyvér Mozés furiöst anatomiska samlag på åttio sidor. I del två förs vi ner i den klassiska litteraturens ”mörka rum”. Nádas unga homosexuella alter ego Kristóf Demén (Ágosts yngre kusin) gör sig nattliga erfarenheter på en ö för vilda bögar i Budapest. Nádas är helt obarmhärtig.
Andra delen växlar sedan suveränt mellan scener av stor dramatik eller inre strider. Upproret -56 i Budapest där allt skjuts sönder men brödköerna består, inblickar i familjelivets muntra helveten, ett helt mästerligt kapitel om en ångbåtsfärd med middag. Arkitekten Madzar och sjökaptenen Bellardis konversation är en färd mellan rev och grynnor, men också mellan Prousts och Manns forna förkrigsprosor. Här avhandlas ungrarnas eviga själskval så att romanen får omedelbar aktualitet 2013.
Kapitlet om den judiske virkeshandlaren Gottlieb och hans hatiskt grälsjuka hustru Margit (som dock steker honom lever – inga njurar här) är kanske just bara en sorglig men uppspelt människoskildring, men i brädgården har han fullt impregnerade järnvägssyllar som arkitekten Madzar intresserar sig för. Man anar där en kortslutning i deportationshistorien.
Till sist hamnar vi i ett koncentrationsläger vid tysk-holländska gränsen. Britterna närmar sig och den politiske fången Kramer ser friheten i sikte, men han och hans skyddsling anges och de går båda en skoningslös död till mötes. Yttersta domen heter kapitlet som korresponderar ganska exakt med inledningens besök i bögcyklopernas urinoarer.
Man får alltså läsa Nádas roman med vaket gehör för förbindelser och aningar, för förseglade informationer och symboliska formationer. Hans psykologiska blick har ärvt både realismen och sadismen, men jag påminns också – lätt tvångsmässigt – om Musils roman om Mannen utan egenskaper och ”parallellaktionen”. Nádas kan ackumulera en scenisk närvaro som nog bara stora romanförfattare förmår. Människolivet kommer oss så nära att det luktar skarpt av sitt förfall och sin förkommenhet.
Parallella historier är just historier med märkliga paralleller som sammantaget genomlyser människans yttre och inre under den totalitära eran. Nádas visar hur illusorisk skillnaden är mellan omsorgsfull kultivering och besinningslöst våld. Tunn är hinnan som skiljer civilisationen från barbariet. Kanske därför allt detta tal om hus och kroppar – eftersom deras prakt förstörs. Jag anar att detta är djupsnittet i hans roman.
Den ungerske författaren Péter Nádas roman I nattens djup, andra delen i Parallella historier.
Född 1942 i Budapest.
Utbildade sig till journalist och arbetade bland annat som fotograf.
Debuterade 1967 med A biblia. Bland hans verk märks bland andra Minnesanteckningarnas bok (1985, på svenska 1992).
Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen.
