Ove Sernhede: Mark Isitts artikelserie bidrar till stigmatiseringen

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Det provocerande med Mark Isitts artiklar om de göteborgska stadsdelarna Hammarkullen och Länsmansgården är inte hans kvasiresonemang om relationen mellan arkitektur och kriminalitet, det är tveksamt om han ens själv tar dessa på allvar. Inte heller hans förslag om att riva och bygga nytt genom att använda de bidrag som nu går till människorna i områdena har realitetsförankring. Nej, det stötande med texterna är hans sätt att förhålla sig till oss som verkar och lever i dessa stadsdelar. Den raljerande tonen är lika anmärkningsvärd som hans aningslöshet om att de linser genom vilka han betraktar förorten förmedlar hånfullhet.

Göteborg har under de senaste två decennierna gått igenom en omvandling från industristad till att bli ett globalt uppkopplat centrum för kunskapsproduktion. Staden definierar sig själv numera också som kunskapsstad. Denna omvandling, som i många avseenden varit framgångsrik, har på ett nytt sätt skiktat människorna i staden. Klyftorna har ökat och de som lever åtskilda i det sociala rummet lever nu också allt mer åtskilda i det fysiska, urbana rummet. Innerstaden har tagits över av den nya medelklassen, som blivit miljonärer genom att köpa sina lägenheter, medan de som av olika anledningar inte fasar in i den nya kunskapsstadens profil trängs ut i marginalen.

ANNONS

Förorter som Hammarkullen och Länsmansgården har stigmatiserats, de har på ett ensidigt sätt framställts som farliga områden där kriminalitet, rån och droghandel dominerar vardagslivet, vilket i sin tur skapat något av en moralpanik. Detta i kombination med att invånarna gjorts till ”den andre”, den som inte är som ”oss”, innebär att livsvillkoren försvåras.

Stigmatiseringen och andrafieringen är processer som i flera avseenden är invävda i omvandlingen av staden. De leder bland annat till att människornas förståelse av sig själva påverkas. Det finns de som ”hukar”, de som skäms över sin adress och helst vill flytta. Men det finns också de som aktivt vänder sig mot denna stämpling av det egna bostadsområdet. Det finns de som älskar sin stadsdel och det liv som levs där.

Hammarkullen är en av landets föreningstätaste stadsdelar. Här finns ett liv mellan husen, ett socialt umgänge mellan olika grupper av människor. Hade Mark Isitt besökt stadsdelen när det var 20 grader varmt istället för 20 grader kallt hade han också blivit inbjuden till grillfesterna i stadsdelens grönområden. Detta är ingen skönmålning, det är en verklighet trots arbetslöshetsstatistiken och understöden.

Isitt har ingen känsla för att talet om att jämna stadsdelen med marken kan uppfattas som en ”krigsförklaring”, det var just så en pensionerad Hammarkullebo reagerade på den andra artikeln i en spontan diskussion på gatan. För många av de människor som bor här, som har sina barndomsminnen här, ja för alla dem som ser den egna stadsdelen som sin hembygd är ”strategisk nedrivning” uttryck för aggression, inte bara riktad mot byggnaderna utan också mot de boende.

ANNONS

Isitt är oförstående för hur miljonprogramsområden som Hammarkullen utgör ett unikt modernt kulturarv där det i dag utvecklas nya livsformer. Miljonprogrammet var en satsning i den forna välfärdsstatens strävan att ge alla medborgare likvärdiga villkor, alla skulle ha rätt till ljusa och funktionella bostäder. Idag är miljonprogrammet platsen för möten mellan kulturer, för en form av hybridiseringsprocesser som är i full färd med att forma ett nytt Sverige.

En 24 årig man jag intervjuade för ett tag sedan sa: ”Vi är inte invandrarkultur. Vi är svensk kultur, inte etniskt svensk, men det är en kultur som växt fram här genom alla möten mellan människor som bor här. Vi är svenska medborgare, vi är födda här men våra föräldrar kommer från Syrien, Chile, Eritrea och så vidare. När vi möts här uppstår en ny kultur som är en blandning av allt som finns här, det är en ung kultur eftersom vi är den första generationen som växt upp med detta.”

Isitts texter om förorten är tillkomna efter några journalistiska nedslag och skrivna på så lösa boliner att de förstärker stigmatiseringen och andrafieringen. Därigenom bidrar de till att blockera för de möjligheter som exempelvis öppnar sig i dessa kulturmöten. I skapandet av kunskapsstaden har universitetet och Chalmers varit viktiga aktörer. Om vi med någon form av anständighet skall tala om Göteborg som kunskapsstad måste hela staden vara med. De kunskaper, perspektiv, förståelsemodeller, erfarenheter och globala nätverk som människorna i förorten är i besittning av måste länkas in i och ges möjlighet att bidra till att utveckla staden Göteborg i sin helhet.

ANNONS

Förorten kan inte betraktas isolerat, det är först när den sätts in i större utvecklingsmönster som förståelsen av dess problem såväl som synliggörandet av dess möjligheter framträder. Den centrumbildning som GU och Chalmers nyligen startat i Hammarkullen ser bland annat som sin uppgift att arbeta fram former för att förstå hur globaliseringens lokala avtryck i dessa områden kan bli delar av läroprocesser som får Göteborg i sin helhet att utvecklas och växa. Detta arbete behöver minst av allt röster som ger legitimitet åt den typen av ”krigsförklaringar” mot förorten och dess människor som under senare tid kommit att känneteckna politiken i vårt södra grannland.

ANNONS