I artikeln ”Oljebrist tvingar oss att överge tillväxtsamhället” (GP 28/12) skriver Gunnar Lindstedt att nedgången i oljeproduktionen kommer att drabba oss långt före klimatförändringarna och att det behövs en snabb omställning av samhället till en krympande ekonomi.
Jag tror att båda påståendena är felaktiga. Från ett klimatperspektiv är det faktiskt mindre viktigt när oljeproduktionen når sitt maximum. Det främsta skälet är att det finns så mycket annan lättillgänglig fossil energi. Det finns till exempel sedan länge teknik att billigt producera syntetisk bensin från kol. En minskad oljeproduktion, om den kommer att inträffa inom överskådlig tid (vilket är långt ifrån självklart) kommer alltså inte alls att minska behovet av kraftfulla internationella klimatåtgärder.
Likaså finner jag inget som helst stöd i den ekonomiska forskningen för att en minskad oljeutvinning och ökande oljepriser kommer att innebära en krympande ekonomi, snarare att ekonomin växer en aning långsammare än den annars skulle ha gjort. Man kan tycka vad man vill om ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, men tillväxt möjliggörs inte bara genom att vi, som Lindstedt skriver, ”snabbare byter platt-teve och skaffar ännu en bil” utan även genom en barnomsorg och skola med högre kvalitet och en mer human åldrings- och mentalvård än i dag.
Det är bara att beklaga att Köpenhamnsmötet inte kom längre. Nu måste vi gå vidare och arbeta för nya långtgående överrenskommelser. Kanske sker det bäst i samarbete med ett begränsat antal klimatprogressiva länder.
Sannolikheten för att få till stånd globala överrenskommelser som driver upp priset på klimatutsläpp, vilket är nödvändigt, lär öka om enskilda länder (som Sverige) går före och gör mer än avtalen kräver. Detta är betydligt klokare än att ställa om samhället för ett osannolikt scenario med negativ tillväxt.
Olof Johansson-Stenman
professor i nationalekonomi vid
Handelshögskolan, Göteborgs Universitet