Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ola Nilsson | Änglarna

Det handlar om ensamheten i Ola Nilssons nya bok. Men också i ledan och tomheten finns ett skimmer, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Ola Nilsson | Änglarna

Natur & kultur

Ola Nilsson fick mycket uppmärksamhet för sin förra bok, Hundarna – en roman om livet i en by i Norrlands inland. Boken, som var första delen i en planerad trilogi, berättade om några av dem som blivit kvar med spriten och bilarna till tröst. I nya boken Änglarna återvänder Nilsson till den stora ödsligheten i landskapet och i männi­skorna. Platsen på kartan är fortfarande byn. Det mentala landskapet är den inre nödvändighetens.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ramberättelsen är lika enkel som laddad: två människor, Anders och Anna, är på väg mot varandra. Som läsare förstår man att de kommer att ses, men det förflutna tränger sig på och det dröjer innan deras ensamma vägar korsas.

Anders har suttit i fängelse dömd för mord och är nu på väg hem med hopp om att trakten ska glömma. Anna har tagit efter pappa Oskars supvanor, men ger inte upp sin envisa tro på världens skönhet. När de slutligen möts på rälsbussen vet vi inte om de kommer att bli varandras räddning eller undergång.

Det handlar om ensamhet, ensamhet, och ensamhet. Här, som i förra boken, finns ett och annat parti som på ett olyckligt vis överförklarar karaktärernas inre: ”hon verkade inte ha några som helst varningssystem för att lära sig upptäcka de faror som en medmänniska kan utgöra när man inte längre är bedårande utan bara annorlunda eller rentav konstig.”

Bättre fungerar det när Nilsson låter handlingarna tala. Porträttet av den tigande Anders och hans ömma symbiotiska förhållande till bilmotorn är mycket vackert.

Också i ledan och tomheten finns ett skimmer. Nilsson närmar sig romanens människor med stor varsamhet och respekt för de liv som styrs av inre nödvändighet. Här finns ingen som vill fram och upp, bara människor som vet vad överlevnad kan kosta. Det gör Änglarna till en djupt humanistisk roman.