Oblivion

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag har alltid undrat om det verkligen bor folk i de där datarenderade husen i vissa mäklarannonser; med väggar av glas där det är tänkt att man ska skrida fram mellan bländande vita designerfåtöljer och lika vita köksöar. Nu vet jag. Jack Harper (Tom Cruise) bor i just en sådan kåk (med glasbottnad pool!) tillsammans med sin kollega och partner Victoria (Andrea Riseborough, mycket bra i en småtråkig roll).

För sextio år sedan ödelades jorden av förödande alienkrig och naturkatastrofer och de återstående människospillrorna lever nu på Titan, Saturnus största måne. Jacks uppgift är att dagligen fara ut i den öde terrängen och reparera drönarrobotar som pajat i en farkost som liknar en korsning mellan en trollslända och ett par mp3-högtalare, men om två veckor ska de båda äntligen få fara hem.

ANNONS

Låter alltsammans tramsigt? Förlåt, det är faktiskt inte min mening. Istället är det här en av de mer lyckade postapokalyptiska filmerna på senare tid. Tänk Moon med inslag av Top Gun (återigen, det är inte så dumt som det låter). Kanske även lite Silent running. Hur som helst hittar Jack en kvinna i ett kraschat skepp och hon visar sig veta mer om Jack än vad han själv gör. Ploten är inte direkt världsomvälvande men det kompenseras med en melankolisk stämning och ett visuellt imponerande resultat. Vi har sett amerikanska landmärken i framtidsruiner förr, men inte så här; begravt i hundratals meter jord och sten (bara toppen av Empire State Building syns så att man kliver rätt in i utsiktsplanets ödelagda souvenirshop). Det är inte så att man trillar av stolen när man får veta att regissören Kosinski har ett förflutet som dataanimatör. Och så gillar jag Anthony Gonzales åttiotaligt Hans Zimmer-hommagande soundtrack, inte helt olikt Daft Punks fenomenala musik till Kosinskis debutfilm Tron: Legacy.

ANNONS