Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Under finanskrisen var politiker väl så tidiga som ekonomer med att reagera. I april 2008 flaggade Anders Borg för en mer expansiv finanspolitik. Men riksbankens ekonomer med riksbankschef Stefan Ingves i spetsen fortsatte att höja räntan, skriver Johan Lönnroth.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Oberoende riksbank en tveksam ordning

Vem kan bästa forma den ekonomiska politiken – ekonomer eller politiker? Med historiska exempel är det frestande att påstå att politiker har lättare att ta till sig en förändrad verklighet än ekonomer. Om det är så kan det få vittgående följder för den nuvarande ordningen med en oberoende Riksbank, skriver Johan Lönnroth.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Finanskrisen följdes av en livlig debatt om krispolitik. Keynesianer, som ville ha finans- och penningpolitiska stimulanser, stod mot dem som stod fast vid den etablerade doktrinen om att finanspolitik är ineffektiv och att penningpolitik skall inriktas på låg inflation och vara opolitisk. I Sverige har Anders Borg grälat med Finanspolitiska rådet, som kritiserat en otillräckligt expansiv finanspolitik och som skrev till regeringen att de ville ha ökade resurser och tydligare klargöra rådets oberoende. Borg hotade tvärtom med minskade anslag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vem som har rätt eller fel om politiken i sak skall här lämnas därhän. I stället ställs frågan om vem som bäst kan forma politiken. De flesta ekonomer anser att de har lättare än politiker att ta till sig nya idéer, dels för att de är obundna av politiska bindningar, dels för att de vistas i en miljö där man ständigt ifrågasätter vedertagna teorier. Att ekonomer bättre än opportunistiska politiker kan ta långsiktigt hållbara ekonomiskt politiska beslut är också basen för den nuvarande riksbanksordningen.

Är ekonomernas påståenden om politiker berättigad? Jag ska ta tre exempel:

Karl Gustav Landgren skrev in en avhandling1960:

”Det egendomliga resultat har vunnits, att en nationalekonomisk amatör, Ernst Wigforss, visade sig ha finare känslighet för den nya läran än de professionella nationalekonomerna.”

Den vedertagna uppfattningen bland svenska nationalekonomer var att Ohlin, Myrdal med flera i den så kallade Stockholmsskolan först lanserat de nya idéer som präglade krispolitiken efter 1932. Landgrens tes ledde till kritik och het debatt. Den ende företrädaren för Stockholmsskolan i denna debatt, Erik Lundberg, höll självkritiskt till stor del med Landgren.

Stark begränsning

1970 drev finansminister Gunnar Sträng igenom höjda skatter och en stark begränsning av bankutlåningen för att få stopp på ökande budgetunderskott och inflation. När han försvarade 1973 års budget på Nationalekonomiska Föreningen angreps han hårt av nationalekonomerna. Erik Dahmén talade om: ”… det rent statsfinansiella bokhålleriet, som tyvärr numera åter kommit nästan i centrum och spöklikt erinrar om 20-talets synsätt.”

Under 80- och 90-talen ersattes Keynes med Friedman. Hans Tson Söderström skrev 2004 om Strängs politik 1970 till 1972:

”I ett internationellt jämförande perspektiv måste … politiken betraktas som framgångsrik.”

Så gott som alla ledande nationalekonomer anslöt sig till den nya doktrinen med icke-finanspolitik och penningpolitik inriktad på låg inflation. Den skrevs också in i läroböckerna.

Så kom finanskrisen. Även denna gång var politiker väl så tidiga som ekonomer med att reagera. I april 2008 flaggade Borg för en mer expansiv finanspolitik. En månad senare instämde Finanspolitiska rådet. Men riksbankens ekonomer fortsatte höja räntan så sent som i september 2008! Ekonomernas krav på mer expansiv politik kom först när krisen brutit ut på allvar.

Med dessa exempel är det frestande att påstå att politiker har lättare att ta till sig en förändrad verklighet än ekonomer. Orsaken kan vara att politiker i motsats till ekonomer tvingas handla snabbt i akuta situationer. Att lansera nya idéer på tvärs mot vedertagna doktriner i den akademiska miljön är enligt min erfarenhet väl så svårt som i politiken, där det är mer normalt med skilda åsikter.

Vittgående följder

Om det är så kan det få vittgående följder för hela den nuvarande ordningen med en oberoende Riksbank. Den vilar i så fall på felaktiga antaganden om politikers oförmåga att ta ansvar. Den är också farlig eftersom den gör att politiker lär sig att skylla på andra och i värsta fall blir just så ansvarslösa som konstruktionen förutsätter. Riksbanksordningen bör därför ses över med sikte på ett tydligare samlat ansvar för både finans- och penningpolitik hos riksdag och regering.

Det finanspolitiska rådet är också en högst tvivelaktig konstruktion. En regering bör inte utse opolitiska experter på ett så värdeladdat område som den ekonomiska politiken, särskilt inte om de har till uppgift att granska den regering som valt dem. Orimligheten framstår än mer tydligt när Borgs förre konkurrent gammelmoderaten Lars Tobisson respektive förre politiska motståndare Erik Åsbrink blivit två av rådets experter.

Även nationalekonomins institutioner behöver stöpas om. Tona ner den matematiska formalismen och ekonometrin. Minska anspråken på att vara opolitiskt vetenskaplig. Integrera ämnet med historia, statskunskap och sociologi. Bredda kontaktytorna mot humaniora och naturvetenskap.

Johan Lönnroth

docent i nationalekonomi och fil lic i matematik, fd medlem i finansutskottet, fd vice ordförande i (V)