Foto: Jessica Segerberg.
Foto: Jessica Segerberg.

Typiskt Chic-tema: Dansa. Dansa. Dansa.

I slutet av 70-talet hände en märklig incident under en baseballmatch i Chicago. En radiodj hade uppmanat folk att ta med sig discoskivor som sedan förstördes på arenan. Helt bisarrt, kanske ett tecken på att disco inte var helt rumsrent. Rasistiskt? Homofobiskt? Jag vet inte.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ungefär i samma veva klippte jag mig i en discofrisyr (en tofs i nacken) och beställde en blå t-shirt med disco tryckt med glittriga bokstäver. En av mina morbröder, Tommy, fnös när han såg tröjan, förhonom, som gillade country och pubrock, var disco den mest ytliga musiken på jorden.

Den typen av reaktioner finns knappast idag. Vem kan bli ilsk över Chic eller låtarna Nile Rodgers skrev och producerade för Sister Sledge och Diana Ross och andra artister i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Superskön musik, som dessutom har åldrats som gammalt gott vin, det är någonting med det där djupa, positiva soundet som Nile Rodgers var med och skapade som liksom flyger förbi tidsmarkörer och lever i en egen bubbla. Soul och funk träffade pop och latin och blev disco. Budskapet var enkelt. De första låtarna Chic spelar säger allting med rader som Everybody dance clap your hands och Dance dance dance.

ANNONS

Nile Rodgers berättar enbit in i konserten att han drabbades av cancer för sex år sedan, blev senare fri från cancern, och bestämde sig för att skriva mer låtar än någonsin och turnera mer än tidigare. Get lucky, som han gjorde med Daft Punk och Pharell Williams, kom till i den erfarenheten och det känns som ett självklart kort, en fin gest, när Chic spelar den låten i dag. I´ll be there, en singel från förra året, är också bra, men den handlar enbart om att försöka återskapa det förgångna. På skivan spelar Nile Rodgers med sina gamla Chickamrater, flera är döda idag, det är en gammal inspelning som piffats upp.

Dagens upplaga av Chic, med Nile Rodgers i spetsen, är ute på en best-of-turné och inget fel i det. Jag blir mätt efter ett tag, konceptet känns liksom igen, å andra sidan är musiken så positiv och låtarnas sköna rytmer och melodier får den småduggiga kvällen att bli lite varmare. De spelar Upside down, I´m coming out, Freak out, I want your love, Good times och andra hits, men landar också i Rodgers mer popinriktade 80-tal och spelar i ett medley Duran Durans Notorious och Madonnas Like a virgin. Det känns lite…tamt. Kantigt. Men när trummisen tar kommandot och sjunger David Bowie´s Let´s Dance, som Nile Rodgers producerade, är det en kärleksfull hyllning.

ANNONS

Med det där typiska Chic-temat. Dansa. Dansa. Dansa.

ANNONS