Kraften på scen den röda tråden

RECENSION: Woah Dad!-kväll med Dolores Haze, Maria Andersson och Bob hund | Liseberg | Fredag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Tokigheter och spektakel. Det utlovas när Göteborgsbaserade skivbolaget Woah Dad! bjuder in till Liseberg. Om det finns en röd tråd? Ja, kraften från scen.

En blåsorkester har abonnerat asfalten vid sidan av Taubescenen. I slips, kostymbyxor och masker levererar de tajta Bob hund-hits. Luften är tung. Vädret elektrifierat.

Den stekheta solen blir Dolores Haze strålkastare. Den unga Stockholmskvartetten har kallat sin musik för ”champagne supernova, California goth, diva couture”. De är lika kompromisslösa som Le Tigre. Dolores Haze är vad Sahara Hotnights var. Sångaren Groovy Nickz sjunger med en röst som klyver den kvava kvällen på mitten. Peaches-covern Fuck the Pain Away är en behaglig smäll i ansiktet. Attityden är varumärket men de är så mycket mer. Någonting de bevisar i avslutande Crazy About Me.

ANNONS

Om Dolores Haze är käftsmällen, så är solodebuterande Maria Andersson isen som får rodnaden att lägga sig. Inledande Lift Me Up är varm och romantisk. Efter 20 år i Sahara Hotnights har de vassaste kanterna slipats ner, även om delar finns kvar. Det rockiga uttrycket känns igen men det finns ett lugn. Som hon axlar väl i vit kostym från topp till tå.

Framträdandet är skakigt till en början. Riktigt bra blir det inte förrän i Granada och Birches. I vackra The Girl Who Loved Islands får Maria Andersson utlopp för allt hon är år 2016, nämligen naturligt asgrym med flera lager, i både ljudbild och attityd.

Bob hund står såklart för spektaklet i inbjudan. Kön till Bob hund-tatueraren ringlar sig lång. Orkestern spelar en finstämd hyllning till Freddie Wadling.

”Artistens uppgift är att registrera nuet lite före alla andra” säger Thomas Öberg. Alltså, vad Bob hund alltid har gjort. De är samtidens soundtrack, som gör allt med en underton.

Vi har väntat på att blixten ska slå ned i flera dagar och här är han. Halvt naken och i sina karakteristiska pärlhalsband. Han går limbo under mickstativet och jag tänker att, om jag fått bestämma, hade Thomas Öberg varit statsminister alla dagar i veckan. Det har varit revolution på gång sedan 1998 och så även i kväll. Han paketerar politik i roliga, musikaliska paket. Där finns hopp.

ANNONS

Jag föredrar Bob hund i lokaler där upplevelsen får kapslas in, men de äger också Stora scenen. Att de spelar på lättillgängliga Liseberg blir politiskt i sitt faktum.

Popkollos uppbackning på Blommor på brinnande fartyg och Brooklyn Salsa lyfter låtarna in i en ny skepnad. Där har ni framtiden, säger Öberg i presentationen av tjejerna.

Det finns inga gränser för hur bra Ett fall och en lösning är. Otippade avslutningen Mer än så kan ingen bli och Allt på ett kort känns ingenting annat än 110 procent hjärtskärande rätt. Jag går hem lite starkare än innan.

Bäst: Thomas Öberg. Han är ett geni.

Sämst: Hade hoppats på fler överraskningar. Kanske alla tre akter på scen samtidigt?

ANNONS