Bengt Ohlsson, Stina Lundberg Dabrowski, Elisabet Höglund och Marcus Birro.
Bengt Ohlsson, Stina Lundberg Dabrowski, Elisabet Höglund och Marcus Birro.

Kulturkrig med nya stridslinjer

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är svårt att säga när denna historia börjar. Det finns ingen distinkt tidpunkt. Ingen enskild händelse. Snarare en långsam glidning. En förskjutning.

Tankar, idéer och föreställningar är rörliga och flyktiga. De låter sig sällan naglas fast.

Men ändå, för enkelhetens skull, låt oss stanna vid några enskildheter. Den här påsken var det som om något hände i den svenska offentliga debatten. Det var som om någon drog ur proppen. Kanske började det med författaren Bengt Ohlssons famösa krönika i Dagens Nyheter på långfredagen. På några korta rader levererade han en spya rakt ut i det bleka vårljuset. Han skrev att han spydde på ”ras, kön, klass och etnicitet”, att han spydde på heteronormativitet och könsmaktsordning, på sociala konstruktioner och strukturer.

ANNONS

Och han avslutade sin uppräkning med att slå fast att nu var det dags för alla ”snipiga felfinnare” att hålla käft och göra något vettigt, något konstruktivt, istället för att bara klaga.

Sen var det som om ett helt gäng namnkunniga skribenter hängde på. Nu var det uppenbarligen dags att be alla dem som engagerat sig i den allt intensivare debatten om ras, kön, klass och etnicitet att hålla käften.

I Expressen skrev Marcus Birro irriterat om alla ”politiskt korrekta” människor med ”en stalinistisk hållning i opinionsfrågor” som enligt honom höll på att förvandla Sverige till en åsiktsdiktatur.

Och i Aftonbladet slog Elisabet Höglund fast att det numera råder ”åsiktsförtryck” i Sverige.

Men mest anmärkningsvärd var kanske Stina Lundberg Dabrowskis artikel på Expressens kultursida. Anmärkningsvärd, inte för att hon är en känd teveprofil, utan för att hon skrev i egenskap av ordförande i Publicistklubben. Hon påstod helt frankt att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Delvis av näthatare, men framför allt av alla de människor som brinner för att motverka rasism, antifeminism, homofobi och klassförtryck. Under rubriken ”Talets gåva” skrev hon att det numer finns ”en slags ’konsensuselit’ som skrämmer dem som vill yttra sig”, en elit som enligt Stina Lundberg Dabrowski mest verkar vara ute efter att bekräfta sina åsikter istället för att debattera dem.

ANNONS

Men vad var det egentligen dessa fyra skribenter sa? Vad var kärnan i deras budskap?

Jo, alla fyra ansåg, i yttrandefrihetens namn, att en massa djupt engagerade människor borde vara tysta för att de ”tycker” för mycket.

Samtidigt efterlyste alla fyra mer debatt. De sa att alla de människor som faktiskt är kritiska till invandring, till radikalfeminism, till föreställningar om Sverige som ett klassamhälle, måste få komma fram. Men, påpekade till exempel Stina Lundberg Dabrowski, inte för att hon själv är kritisk till invandring, utan för att själva debattklimatet behövde det.

Det finns något märkligt och motsägelsefullt över Stina Lundberg Dabrowskis, Elisabet Höglunds, Marcus Birros och Bengt Ohlssons resonemang. Varför underkänner de vissa ämnen, ståndpunkter och debatter, men inte andra? Varför råkar det vara just människor som är radikalfeminister, antirasister, queera och socialister som skall hålla inne med sina åsikter, och inte andra? Varför underkänner de själva debatten, istället för att ta debatten?

För att nå svaret måste vi gå en liten omväg via den amerikanske presidenten Richard Nixon. Det finns nämligen väldigt mycket i dagens svenska debattklimat som påminner om det amerikanska klimatet på 60-talet.

Det amerikanska 60-talet präglades av en kulturkamp, eller till och med ett kulturkrig, som i många stycken påminner om de senaste månadernas intensiva svenska debatt om ras, kön, klass och etnicitet. (Även om den svenska konflikten än så länge bara är en västanfläkt i jämförelse.) Då som nu var det frågor om hudfärg, sexualitet, familj, jämlikhet och frihet som rev upp känslor.

ANNONS

Länge såg det faktiskt ut som om den amerikanska proteströrelsen, en brokig skara av studenter, feminister, medborgarrättskämpar, kommunister med flera, skulle gå segrande ur kampen. Men sen kom Nixon, en politisk spelare med fingertoppskänsla för konflikter. Han insåg att han kunde utnyttja den intensiva kulturstriden, men att han behövde bryta ner den efter nya linjer än de vanliga i höger och vänster.

Med målmedveten energi frammanade Nixon bilden av ett Amerika där en ”tyst majoritet” med traditionella värderingar tvingades ta hänsyn till, ja, till och med hånades av en ”högljudd minoritet” av bråkstakar som ville påtvinga resten av landet sin världsbild.

Det som är intressant med Nixon är att han aldrig tog debatten. Han diskuterade aldrig med proteströrelsen, han avfärdade den bara som ett särintresse, som en rörelse som bestod av ett gäng självgoda tyckare. I Nixons värld var feministerna, antirasisterna, abortförespråkarna, gay- och medborgarrättsrörelsen bara en åsiktselit som inte förstod eller orkade lyssna på vanligt folk. Därför kunde deras argument, deras engagemang också avfärdas – de visste ju ändå inte hur det såg ut i ”verkligheten”.

I amerikansk historieskrivning är det därför populärt att tala om sextiotalet som en kamp mellan traditionella och liberala värderingar, som en kamp mellan de som skrämdes av det nya och de som bejakade frigörelsen. Vad det i grunden handlade om var ett samhälle i snabb teknologisk och ekonomisk utveckling, ett samhälle som förändrades så hastigt att många kände sig osäkra, och därför vände blickarna bakåt istället för framåt.

ANNONS

Och precis som det amerikanska 60-talet var ett samhälle i snabb förändring, är det svenska samhället i dag inne i en intensiv omvandling, en omvandling som även denna gång handlar om teknologi och ekonomi, men också om sådant som ökad rörlighet och migration.

Svensk politik och debatt delas traditionellt i höger och vänster. Alla diskussioner, alla ståndpunkter, har en tendens att placeras i det ena eller andra facket. Men frågan är om inte denna uppdelning håller på att förlora sin giltighet. Den som följt debatterna under de senaste månaderna – alltifrån diskussionen om klass efter poeten Johan Jönsons uppläsning på Dramaten, via bråken kring Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat, fram till den senaste tidens snurr kring Jasenko Selimovics svar på Jonas Hassen Khemiris text om strukturell rasism – har säkert känt att de gamla och invanda stridslinjerna inte riktigt stämmer. Det verkar vara något annat än vänster och höger som står på spel.

Kanske är det faktiskt mer relevant att tala om traditionellt mot liberalt istället för höger mot vänster. För visst förefaller Sverige 2013 vara ett land där det pågår en kulturkamp, eller kanske till och med ett kulturkrig. Och i det kulturkriget förefaller det inte vara den så kallade åsiktseliten som vill tysta folk utan snarare personer som Bengt Ohlsson och Stina Lundberg Dabrowski. Personer som förefaller tycka att intensiva debatter om ras, kön, klass och etnicitet är provocerande och jobbiga, och som hellre vill att vi håller oss till det gamla och invanda. Människor som hellre ser bakåt än framåt.

ANNONS

Varför underkänner Stina Lundberg Dabrowski, Elisabet Höglund, Marcus Birro och Bengt Ohlsson debatten om rasism istället för att debattera, undrar Mattias Hagberg.

.

SKRIBENTEN

Mattias Hagberg är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Aktuell med romanen Rekviem för en vanskapt.

ANNONS