Bilden på det nygifta paret med tio barn som int får köpa en stuga från 1956 ingår i utställningen på Göteborgs stadsmuseum.
Bilden på det nygifta paret med tio barn som int får köpa en stuga från 1956 ingår i utställningen på Göteborgs stadsmuseum.

Blågul fond av förtryck

ANNONS
|

Sanning. Begreppet är undflyende, som en rörlig måltavla vi aldrig riktigt får korn på.

Men ändå.

Sanning. Vad skall vi annars sträva efter?

Jag kommer att tänka på detta när jag läser en intervju med den romska aktivisten Soraya Post i boken Vi är romer, skriven av Cecilia Köljing och utgiven av Göteborgs stadsmuseum till utställningen med samma titel. Hon berättar sin familjs historia, och när jag läser knyter det sig i magen.

”När mamma var gravid för tredje gången gjorde de tvångsabort och tvångssteriliserade henne för att hon inte skulle kunna föröka sig mer. Med hot om att de skulle ta oss ifrån henne, mig och min bror, om hon inte gick med på det. Det gjorde man på Kvinnokliniken på Sahlgrenska [---] Jag minns mammas frustration. Och pappas. Och mammas tankar. Hon var ju i sjunde månaden och när de förlöste henne sa de att det var ett gossebarn. Och hon vet ju inte om de tog död på honom eller om han lever någonstans.”

ANNONS

Det är sextio år sedan nu. Trots det upplever Soraya Post det som hände hennes mor som ett öppet sår, ett sår som inte vill läka. Hon säger:

”Föreställ dig att någon tar ifrån dig rätten att ge liv bara för att du tillhör en annan etnicitet. Misstron gentemot myndigheter och samhället i stort har genomsyrat min uppväxt. Jag har levt med det. Det som hände min mamma har hänt mig också.”

Därför önskar sig Soraya Post, precis som en del andra romska aktivister, att den svenska staten startar en sannings- och försoningsprocess, en sanningskommission som en gång för alla utreder vad som egentligen hände under det svenska folkhemmets uppbyggnad.

Det har varit en märklig vinter. Aldrig tidigare har rasism och diskriminering diskuterats så häftigt och så mycket i den svenska offentligheten. Det är som om frågan äntligen fått det utrymme och den uppmärksamhet som den faktiskt kräver.

Men hur går vi vidare? Hur skall vi hantera det faktum att en svensk minister kan utrycka sig rasistiskt, och ändå sitta kvar? Att svensk polis använt rasprofilering i sitt arbete utan att reflektera? Och att mängder med svenskar blev varse den strukturella rasismen för första gången när de läste Jonas Hassen Khemiris artikel i Dagens Nyheter?

ANNONS

Jag tror att vi måste lyssna på Soraya Post. Jag tror att vi som samhälle behöver en bred genomlysning av vår rasistiska historia. Först då kan vi förstå, försonas och gå vidare.

Läs citaten av Soraya Post igen och betänkt att detta är en del av den moderna svenska historien. En kvinna berövas sitt barn. Hon steriliseras. Hon hotas: ”Om du inte gör som vi säger tar vi dina andra barn.” Det sker i slutet av 1950-talet. Det är inte länge sedan. Händelsen är fortfarande ett oavslutat kapitel för Soraya Posts familj.

Betänk sedan att Soraya Posts berättelse inte är något undantag. Snarare en regel. Mellan 1934 och 1975 tvångssteriliserades över sextiotusen personer i Sverige. Nästan alla kvinnor. Många romer.

Betänk också att tvångsaborterna och tvångssteriliseringarna bara är en liten del av alla de övergrepp som romer utsatts för i Sverige. Och att romer bara är en av flera grupper som drabbades när det svenska folkhemmet byggdes upp och den svenska identiteten konstruerades.

Visst, inget av detta är någon hemlighet. Den svenska statens övergrepp på landets minoriteter har utretts åtskilliga gånger. Bland annat pågår just nu arbetet med en vitbok om romernas situation under förra seklet. Men ändå. Det finns något pliktskyldigt över dessa utredningar. Resultatet har alltför ofta blivit tjocka akademiska luntor som samlat damm på departement och bibliotek. Inte några levande och offentliga processer av sanningssökande och försoning.

ANNONS

Det är som om det svenska majoritetssamhället inte riktigt vill konfronteras med sin historia. Det är som om staten inte riktigt vill tillstå att svenskheten konstruerats mot en fond av förtryck.

Jag tror att vi en gång för alla behöver gå till botten med den svenska statens brott mot sina egna invånare. Och jag är övertygad om att vi måste fundera över hur ”det svenska” byggdes upp under det förra seklet. Först då tror jag att vi kan förstå hur en svensk minister kan tala om ”blonda och blåögda”, hur polisen kan jobba med rasprofilering och hur vardagsrasismen fungerar. Och först då kan vi gå vidare mot ett samhälle där hudfärg, språk eller ursprung saknar betydelse.

Jag föreställer mig en bred och öppen kommission som jobbar länge och tålmodigt. Jag föreställer mig offentliga debatter, utfrågningar och vittnesmål. Jag föreställer mig ett arbete som tillåts pågå, som inkluderar alla typer av minoriteter och som tillåts vara en öppen process, en process på väg mot försoning.

Men förmodligen är det bara naivt att hoppas att Fredrik Reinfeldt vågar plocka upp den handske som Soraya Post och flera andra romer kastat. Vi har ju trots allt en regering som länge skyggat för den här typen av frågor, en regering som hellre försöker locka väljare från Sverigedemokraterna än aktivt utmana rasism och främlingsfientlighet.

ANNONS

Trots det måste vi hoppas. Vad mer kan man göra i en tid när en rom som Thereza Eriksson, dotter till Soraya Post, utrycker sig så här i intervjuboken Vi är romer:

”Än så länge kan vi skatta oss lyckliga över att vi bor i Sverige. Men det finns en stark oro. Jag känner oro som rom så länge mitt land inte väcker opinion och ställer sig emot de övriga EU-länderna på ett starkare sätt. Och vi har faktiskt en ganska mörk historia även här vad gäller behandling av romer. Man säger att man inte skall titta bakåt utan se framåt men historien bygger människan. Och den följer en tills man ser så pass stora förändringar att man kan lägga historien bakom sig.”

Vi behöver gå till botten med den svenska statens brott mot sina egna invånare, skriver Mattias Hagberg och föreslår en sanningskommission.

.

SKRIBENTEN

Mattias Hagberg är författare och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om hatet på nätet.

ANNONS