Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Sanna Tedeborg
Bild: Sanna Tedeborg

Arne Larsson: Visst, alliansen styr – men de kan inte göra som de vill

Till skillnad från ifjol kommer alliansen få igenom sin budget utan bekymmer den här gången. Precis som regeringen Löfven så klarar sig minoritetsstyret i Göteborg genom att föra en lite annan politik än den man egentligen vill ha.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

”Vem är det som kör?” säger Musse Pigg.

”Höhö, det är ju jag som kör!” säger Långben.

Det är nog inte utan att både Stefan Löfven och Axel Josefson känner igen sig i Långben i den kaotiska scenen ur Kalle Anka och hans vänner firar jul: de har visserligen ansvar för ratten, men behärskar inte fullt ut förmågan att styra.

Budgeten för Göteborgs stad, som ska beslutas av kommunfullmäktige på torsdagen, är det bästa sättet att få en överblick över vad de olika partierna och partigrupperna vill med staden just nu. De rödgrönrosa vill höja skatten och begränsa biltrafiken. Socialdemokraterna vill dra ned på chefer och administration. Och så vidare.

Tvingas låta andra vara med

Det paradoxala är att denna tumregel bara gäller dem som inte har makten. Så ser det ut såväl i riket som i Göteborgs stad. De som kör får helt enkelt låta andra vara med och styra.

För Stefan Löfven är det väldigt tydligt. Han är begränsad av det 73-punktsavtal han träffade med Centerpartiet och Liberalerna innan han kunde tillträda som statsminister för en andra period.

För Axel Josefson är det lite mer diffust var gränserna går, något alliansen fick känna av för precis ett år sedan.

Då lade de fram ett budgetförslag som Socialdemokraterna och Demokraterna hade så kraftiga invändningar mot att de var beredda att frångå den praxis som säger att man röstar på sitt eget förslag och lägger ned rösterna när det fallit. Något som brukar innebära att den budgetgrupp som är störst får igenom sitt förslag, utan att nödvändigtvis ha en majoritet bakom sig.

S och D revolterade

Stämningen var irriterad. Hur kunde alliansen lägga fram en budget som innehöll så mycket utförsäljningar, ombildningar, neddragningar på skolan och försämrade villkor för personalen, undrade Socialdemokraterna.

Det enkla svaret var förstås att alliansen hade lagt fram den budget de tyckte var bäst för staden. Till i år har de lärt sig att det inte fungerar.

Nu kommer säkert Socialdemokraterna ändå ha invändningar, till exempel mot att alliansen vill minska den socioekonomiska viktningen i grundskolan. Och Demokraterna kommer alldeles säkert kritisera att alliansen inte vågar ta tag i det de ser som en slöserikultur.

Men på det stora hela är Socialdemokraterna betydligt mer nöjda i år. De inser att alliansen gjort anpassningar. Budgeten innehåller inga nya förslag till privatiseringar av kommunal verksamhet eller kommunala ägodelar. Borta är det siffersatta målet över antalet ombildningar inom allmännyttan. Och inga uppdrag som går emot sådant alliansen blivit nedröstade på i fullmäktige under året har tagits med.

Mer expansiv budget

Dessutom har pandemin ändrat förutsättningarna. Under året har staten bidragit med pengar för att hålla igång ekonomin och nu plockar alliansen ut en halv miljard kronor av stadens sparade medel för att hålla farten uppe. Det innebär en mer expansiv budget, något som också gör den lättare att acceptera för Socialdemokraterna.

För alliansen är det förstås ett problem att man inte får fullt genomslag för sin politik. Inte minst för Moderaterna. Partiet har redan i och med allianssamarbetet tagit ett kliv in mot mitten. Att nu tvingas ta ytterligare ett steg vänsterut riskerar nog att irritera en och annan M-väljare, som tycker att utdelningen efter maktskiftet varit för mager.

Å andra sidan har alliansens möjligheter att få igenom någonting överhuvudtaget varit rätt begränsade under de 24 år som passerade före maktskiftet 2018.

Nu bestämmer de i alla fall riktningen i stora drag.