En bra sak med att resa till andra länder är att man får lite perspektiv på sitt hemland. Det är som att ta ett par kliv bakåt när man står framför en tavla – bilden klarnar och man ser helheten istället för de enskilda penseldragen. Man inser, när man befinner sig i ett annat land, att Sverige är ganska speciellt på många sätt, men också – och det är det här jag vill betona i den här texten – att Sverige och svenskarna faktiskt inte alls är så speciella som vi ibland tycks tro.
Vi tror ju exempelvis att vi är så oerhört bra på att köa. Med en udda (väldigt svensk) blandning av stolthet och självförakt raljerar/skryter vi om den foglige svensken som ställer sig på led och i tystnad inväntar sin tur. Som om det vore något världsunikt.
Det är det inte. Jag har besökt ganska många länder vid det här laget och hittills har jag inte varit någonstans där man inte använder konceptet kö. Snarare är man faktiskt i många länder bättre än oss på just detta. Det är i få länder som fem personer lyckas skapa trängsel framför en spårvagnsdörr på samma sätt som man kan se i Brunnsparken.
Eller det här med att fika. Det är ett evinnerligt tjat om den svenska fikan. Denna påstått supersvenska företeelse när man slår sig ner med en kompis, tar en kaffe och kanske en liten kaka och bara tjötar bort en timma eller två.
Men det är ju inget unikt. Det sker i exakt alla världens länder.
Häromdagen twittrade sångerskan Sarah Dawn Finer – som jag för övrigt älskar – upprört: ”Det här med att vi bor i ett land där man måste förklara sig varenda gång man väljer att man inte vill dricka alkohol, som om det är fel?!”
Skrev Sarah. Och visst, jag kan fatta att det känns märkligt att bli ifrågasatt för att man inte dricker, men att det skulle vara ett svenskt fenomen? Testa att åka hem till en fransos och säga nej tack till vinet. Ögonbryn skola höjas. Alkoholnormen må vara påfrestande för många – men så särskilt svensk är den inte.
Ett till exempel: Vi svenskar tycks vara övertygade om att det bara är i vårt kalla, introverta land som man sätter sig så långt från andra människor när man åker kollektivt. Men jag har åkt buss i en jäkla massa länder och finns det ett tomt säte där man slipper sitta intill någon annan – då sätter sig folk där. Det gäller i Rio och det gäller i Moskva och det gäller i Johanneberg. Och dessutom: Det är inget fel på det. Man får unna sig lite egentid, några minuter där man apatiskt stirrar ut genom fönsterrutan eller glor ner i sin mobil.
Ändå skäms vi över det. Och tror att vi är ensamma om att göra så. Jag förstår inte varför.
Kanske är det just det som gör att svensken, trots allt, är ganska speciell: Vi tror att det bara är vi som beter oss lite märkligt här i världen.
När vi i själva verket bara beter oss mänskligt.
