Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Vi måste orka kämpa för det vi tagit för givet"

Vi får inte förblindas och låta nästa gräns av galenskap överträdas och normaliseras, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Är han farlig, mannen som kallats narcissistisk psykopat med all världens makt? Mannen som vill straffa kvinnor som gör abort samtidigt som hans kompis i öster tillsammans sina gelikar gör det lagligt att misshandla fru och barn i hemmet.
Är han farlig, mannen i väster som förnekar klimathotet, vägrar att svara på frågor från journalister och som på allvar hävdar att det finns något som heter alternativ fakta, han som vill bygga murar, utestänga och misskreditera. Naturligtvis. Han är farlig eftersom han vill begränsa det fria ordet och människans rätt att röra sig fritt.
Men det finns något som är farligare. Vi strävar efter att få en överblick, hur kommer allt detta att sluta? Uppvaknandet, är det verkligen så här det ska vara? Kan ingen, och i så fall vem, sätta stopp för det som verkar vara ett veritabelt dårhus overthere?
I landet som för oss var ett föregångsland. Landet byggt av immigranter som nu stänger gränserna. Människor som klassas som terrorister för att de tror på en annan gud. Det som är ännu farligare är när vi inte orkar se mer. Först blir vi rädda, sedan börjar vi skämta. 
Satiren är ett alltid gångbart medel; att skratta istället för att gråta, att hitta kraft där man vill ge upp. Vitsigheten och smartheten är en kreativ kraft som ger lite makt tillbaka när det känns som att den håller på att glida oss ur händerna. Därefter vill vi släcka ned intaget, stänga hjärnan, hjärtat, dörren till tankarna och sluta att prata.
Det finns en gräns för hur mycket man orkar med. Men den gränsen måste synas och granskas för vi måste orka för att inte förblindas och låta nästa gräns av galenskap överträdas och normaliseras.
Nu testas vi. Det är upp till bevis om vi tror på människans lika värde, på yttrandefrihet och rätten till fri abort, jämställdhet, asylrätten, ja, allt det där som vi hittills inte trott skulle kunna tas ifrån oss. Det ifrågasätts. Vi måste orka se det och återuppta kampen för det som vi oreflekterat tagit för givet. Gränserna flyttas, intolerans normaliseras i en tid då vi behöver mer problematisering än popularisering.
Den som besökt koncentrationslägret Dachau vet att lägret ligger mitt i byn. Inte utanför - utan mitt i. Alla som levde där måste ha sett, känt till, hört och förstått. Kanske blev livet så fruktansvärt jobbigt att de också slutade ta in verkligheten. Läppstiftet kletades över ifrågasättandet. 
Likgiltigheten får inte vinna. Vi kanske inte alltid måste tycka lika, men vi måste reagera och agera. Och inte tystna för att vi tror att vi inte orkar mer.