Vems är sin?

Följande rubrik stod att läsa i GP för ett par veckor sedan: ”Joe Biden räddar inte USA från sin egen psykos”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Läs meningen långsamt: Vems psykos? Vi fattar naturligtvis vad skribenten vill säga: det är landets psykos, inte Joe Bidens.

Men hur tolkar vi egentligen meningar med sin, sitt och sina? Huvudregeln är att dessa pronomen syftar på subjektet i satsen. I så fall avses Joe Bidens psykos, men rubriksättaren ville inte att vi skulle tolka meningen så.

I meningen ”Lasse skjutsade hem Eva i sin nya bil” tolkar vi det som att sin nya bil syftar på Lasses bil (Lasse är subjekt i satsen). Om vi hade velat säga att skjutsen skedde i Evas bil, hade vi nog sagt ”Lasse skjutsade hem Eva i hennes nya bil”.

ANNONS

Men hur är det med meningen ”Vi skjutsade hem Eva i sin nya bil”? I den här meningen är vi subjekt, men sin kan aldrig syfta på vi. Alltså måste sin syfta på Eva, objektet i satsen. Men kan man säga så? Många kan det.

Den som skrev ”Joe Biden räddar inte USA från sin egen psykos” låter uppenbarligen sin syfta på objektet, trots att subjektet (Joe Biden) faktiskt är ett grammatiskt tänkbart alternativ. Andra tycker att detta låter konstigt, rentav ogrammatiskt.

Nu blev detta lite grammatiskt finlir, men själva poängen med resonemanget är att även vi som har svenska som modersmål ibland är oense om vad som är korrekt svenska.

Orden sin/sitt/sina kallas reflexiva-possessiva pronomen i grammatisk terminologi, och de är något av en svensk och nordisk specialitet. Om man försöker översätta meningar med sin/sitt/sina till andra språk, märker man snart att det ofta saknas paralleller. Omvänt kommer andraspråksinlärare att ha problem med att lära sig välja mellan sin/sitt/sina och hans/hennes/deras.

Diskussioner om valet mellan sin och hans/hennes i svenskan fanns långt före det senaste presidentvalet i USA. Erik Wellanders berömda bok Riktig svenska från 1939 ägnar ett avsnitt åt sin och hans. Problemet är alltså inte nytt.

ANNONS

Bland dagens skolelever ligger osäkerheten om pronomenvalet på en betydligt högre nivå. Meningar som ”Kalle gick hem till hans mamma” (där Kalles mamma avses) förekommer i uppsatser av svenska elever på högstadiet. Kruxet är att den ovane skribenten ska säga något om Kalle och hans mamma. För att skriva sin mamma krävs att man ser på skeendet ur Kalles perspektiv, och han gick ju hem till sin mamma.

Alla svensktalande tillåter sin/sitt/sina att syfta på subjektet, men en del kan även låta orden syfta på objektet. Om detta är en minoritet eller en majoritet vet vi inte. Frasen sin egen psykos i rubriken visar att det inte är helt ovanligt.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS