Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vem som vann duellen är faktiskt helt ointressant

Så stod de där till sist, öga mot öga i SVT:s direktsända duell mellan statsministerkandidaterna. Och visst, både Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) fick fram sitt budskap. Dessvärre kändes det ibland som de snabbläste ur sina respektive valmanifest.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Duell. Det låter något det. Två män i gryningen. Och när krutröken lagt sig är en av dem ensam kvar och kan röja fritt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men ett så lättfattligt slut erbjuder inte det svenska politiska landskapet 2018. En av duellanterna har enligt de senaste opinionsmätningarna ungefär 17 procent av väljarna bakom sig, den andre omkring 25 procent. Ingen av dem kan alltså åstadkomma särskilt mycket på egen hand.

Så tro inte för mycket på självsäkerheten de visade upp. Den gömmer nog ganska mycket oro. I Ulf Kristerssons fall orsakat av ett vikande väljarstöd. Om han ska kunna utropa sig som vinnare efter valet vill han alldeles säkert ha ett starkare stöd än det som tvingade Anna Kinberg Batra att avgå.

Vem som vann saknar betydelse

Även Stefan Löfven är nere på siffror som tvingade partiets minst framgångsrika ledare någonsin, Håkan Juholt, att lämna sin post. Och till skillnad från Ulf Kristersson har han inte lika trogna vänner att luta sig mot.

Så. Att utropa någon av dem till vinnare tjänar ingenting till.

Skatter. Vård. Migration. Pensioner. Brott och straff. Skola. Ja, säg den fråga som inte hanns med under den dryga timmen som duellen pågick.

Det blev därefter. Vi fick en snabbguidning genom respektive valmanifest.

Nästan omedelbart syntes ett tydligt mönster. Välbekanta mantran återupprepades. Gång på gång.

Om skatterna: "Du kan inte anställa fler poliser med skattesänkningar." Och vården: "Det behövs fler sjuksköterskor, nu tillför vi resurser." Om pensionerna: "Det ska inte vara så. Men nu tillför vi mer resurser." Om skolan: "Det behövs mer resurser, lärarna behöver bättre villkor."

Ja, det var Stefan Löfvens repliker.

En resa uppåt – eller mot botten

Och Ulf Kristerssons: "Fler måste gå från bidrag till arbete. Mer resurser är inte lösningen, köerna är längre än när ni tillträdde. Vi sänker skatterna dubbelt så mycket som ni. Fokus på kunskap. Fler matte- och svenskatimmar."

Alltså: från Stefan Löfven fick vi, oavsett ämne, höra att bekymren beror på de skattesänkningar som Alliansregeringen genomförde under 2006-2014. Men nu är vi på rätt väg och får vi bara fortsätta, så löser sig det mesta. Vi hjälps åt och gör det tillsammans. Den svenska modellen.

Och av Ulf Kristersson fick vi veta att regeringen Löfven slösat bort fyra goda år. Skolresultaten har sjunkit till bottennivå, vårdköerna har – trots löften om motsatsen – blivit längre och brottsligheten eskalerar. Möjligen kan man vara ense om målen här och där – men dessvärre har regeringen inga som helst planer på hur de ska nå dem.

Klimatdebatten gav ett tydligt svar

Frågan om brottsligheten är dock ett kapitel för sig. Här stod våra två statsministerkandidater och tävlade om vem som ville ha flest poliser och strängast straff. Det blev så enahanda att man satt och undrade varför de två männen överhuvudtaget grälade – allt de sa talade ju för att de ville exakt samma sak.

Även debatten om klimatet skilde ut sig. Den inleddes med att en student från Linköpings universitet och efterlyste en handlingsplan. Förmodligen tyckte han att ledarna för landets två största partier inte verkar tillräckligt intresserade av frågan. Den efterföljande debatten lär knappast gjort honom mindre övertygad om den saken.

Vilket i och för sig var ett besked lika tydligt som många andra denna kväll.