Shamshida drömmer om att se havet igen. Hon önskar att hon kunde ta vägen genom marknadens liv och rörelse, gå längs affärsgatan förbi hotellen och ner till hamnen där strandpromenaden tar vid och horisonten öppnar sig.
Det skulle inte ta mer än en halvtimme.
Om det inte vore för vägspärrarna och taggtråden.
35-åriga fyrabarnsmamman Shamshida är instängd i Aung Mingalar, Sittwes muslimska ghetto, och har inte varit utanför kvarteret på tre och ett halvt år.
– Jag saknar att kunna röra mig fritt. Nu kan jag inte ens gå och jobba, säger hon.
Sjukhuset där hon brukade arbeta ligger bara några hundra meter utanför avspärrningarna.
Omkring 4 500 muslimer lever i Aung Mingalar, de allra flesta från den förföljda folkgruppen rohingya. Bortsett från dem är Sittwe – huvudstad i delstaten Rakhine i västra Burma – rensad på muslimer.
Så har det varit sedan i juni 2012, då våldsamma sammandrabbningar mellan buddhister och muslimer skakade delstaten. Tusentals hus brändes och ett hundratal människor dödades. Både buddhister och muslimer föll offer för våldet.
Undantagstillstånd utlystes och armén tog över kontrollen. Sittwes buddhister fick stanna i staden, medan tiotusentals rohingya och andra muslimer kördes iväg till tillfälliga läger på landsbygden.
Shamshida och de andra som stannade i de relativt oskadda muslimska kvarteren i Sittwes centrum stängdes in där, avskurna från resten av staden. Enda vägen ut ur Aung Mingalar är med de polistransporter som går i skytteltrafik till och från lägren.
Enligt myndigheterna är det för att förhindra nytt våld som grupperna hålls åtskilda, men för Shamshida är det bara halva sanningen.
– Jag hoppas att polisen försvarar oss om buddhisterna attackerar igen, men jag vet inte om jag vågar lita på det. För mig är vägspärrarna både skydd och fängelsemurar, säger hon.
Hennes man är död, så Shamshida och de fyra barnen lever tillsammans med hennes syskon och deras familjer. Ingen i hushållet jobbar och drar in pengar, utan förlitar sig på de privata donationer som sipprar in i ghettot då och då. Internationella hjälporganisationer släpps inte in.
– Det är ett hårt liv, vi måste kämpa för allt – mat, medicin och sjukvård. Vi kan inte ens laga taket på vårt gamla hus, säger Shamshida.
Praktiskt taget all samhällsservice saknas i Aung Mingalar. Sjukvårdspersonal kommer då och då och förser invånarna med medicin mot lättare krämpor, men utöver det är tillgången till vård begränsad. Den som behöver träffa läkare hänvisas till lägerzonen och de mobila kliniker som kommer dit några dagar i veckan.
– Min dotter behöver salva för sina utslag, men myndigheterna ger oss inte det som krävs. De ger oss bara paracetamol, säger Shamshida och visar fyraåriga Shogufas ben som är nästan helt täckta av kliande eksem.
Trots allt vill Shamshida stanna i Aung Mingalar. Hon har inga tankar på att ge sig av mot okänt öde i någon av flyktingsmugglarnas båtar, som tusentals andra rohingya gjort.
– Det här är mitt hem. Jag är född här och det är här jag har min familj och mina vänner, säger Shamshida.
Det är en tyst plats, Aung Mingalar. Nära hälften av de ursprungliga invånarna har flyttat till lägren, och de flesta butiker har bommat igen. Det är svårt att bedriva affärer utan kunder och kontakt med omvärlden.
En som ändå försöker är 43-åriga Abdul Hamid, som tillsammans med sin bror driver en liten kiosk. Varorna får han tag i via mellanhänder på utsidan; stadens buddhister rör sig fritt över gränserna, och inte alla ställer upp på den handelsbojkott mot muslimer som buddhistiska nationalister uppmanat till.
Tidigare hade Abdul Hamid två butiker på Sittwes marknad, där han sålde lök, chili, ingefära, olja och andra matvaror. Han har inte varit där sedan 2012.
– Jag tror att myndigheterna konfiskerade lokalerna, men vad som händer där nu vet jag inte, säger han.
Han är ursinnig på den rådande situationen, som han menar är ett resultat av en medveten politik för att driva rohingya-folket på flykt.
– De stänger in oss här och blockerar vår ekonomi, vi får ingen ordentlig sjukvård och kan inte skicka våra barn till universitetet. Vi har inte en chans, säger Abdul Hamid.
Han har bott här i hela sitt liv, men aldrig erkänts som medborgare i Burma. Hans 60-åriga far hade medborgarskap förr, men blev som så många andra av med det i och med 1982 års medborgarskapslag.
Enligt den finns det inga rohingya i Burma, och hundratusentals människor gjordes statslösa i ett slag. Deras rörelsefrihet begränsades kraftigt, liksom rätten att skaffa barn och tillgången till sjukvård och utbildning. Sedan dess har det från officiellt håll hetat att de är illegala invandrare från Bangladesh.
– Både jag, min far och hans förfäder är födda här. Vi har levt här i över hundra år. Hur skulle vi kunna vara från Bangladesh? säger Abdul Hamid.
Den senaste tiden har ett litet nålsöga öppnats till den komplicerade processen att ansöka om medborgarskap – om de går med på att kalla sig bengaler istället för rohingya.
– Det kan jag inte acceptera. Jag är född som rohingya och ingenting annat, säger Abdul Hamid.
Även om han trots allt skulle svälja förtreten och kalla sig bengal, är han rädd att det kan användas mot honom.
– De kanske tar det som bevis för att vi faktiskt är från Bangladesh, och sparkar ut oss ur landet en gång för alla, säger Abdul Hamid.
Rohingya har länge kallats världens mest förföljda folkgrupp. Enligt Penny Green, professor i juridik och globalisering vid University of London, går det att beskriva situationen som ett långsamt folkmord.
– Det är en process som kan börja många år innan man utrotar människor. När det gäller rohingya började det för decennier sedan, med implementeringen av 1982 års medborgarskapslag, säger hon i en dokumentär av tv-kanalen Al Jazira från i höstas.
Tv-teamet tar även hjälp av juridikexperter vid Yale för att undersöka officiella dokument som Al Jazira och människorättsorganisationen Fortify rights kommit över. Mycket pekar enligt juristerna på att burmesiska myndigheters agerande skulle kunna uppfylla kriterierna i FN:s folkmordskonvention.
Det handlar dels om gamla dokument som visar hur rohingyas rörelsefrihet begränsats och armérekryter uppfostrats till att hetsa mot muslimer, dels om dokument som visar att våldsamheterna 2012 skedde med myndigheternas goda minne eller rent av iscensattes av dem.
– Idén om ett apartheidsystem som gynnar buddhister på muslimers bekostnad är absolut en del av regeringens plan, säger professor Penny Green.
Vägspärren ligger tjugo minuters skakig tuktuk-resa utanför Sittwe. Där bakom breder en arkipelag av läger och muslimska byar ut sig över jordbrukslandskapet.Här är luften lättare att andas än i ghettot, och människorna kan röra sig fritt mellan läger och byar.
Men utanför taggtråden kommer de inte.
Drygt 70000 människor här försörjs av FN:s livsmedelsprogram, men hur många som lever instängda här är svårt att veta. Här finns också ursprungliga bybor och oregistrerade lägerinvånare som saknar tillgång till FN-ransonerna.
Rashida Khatoon, 40, bor i ett av de mer välordnade lägren med sin man och deras nio barn. De får matransoner från FN, och ena sonen drar in lite pengar genom att sälja grönsaker från en odlare i närheten. Men det räcker inte långt, säger hon.
– Det finns inget hopp här. Vi får ingen hjälp, ingen sjukvård och ingen ordentlig skolgång. Livet bara rinner iväg, säger Rashida Khatoon.
Hon berättar att de tidigare var fiskare och levde i fred med sina buddhistiska grannar i utkanten av Sittwe.
– Det var ett bra liv. De köpte vår fisk och vi kom bra överens, säger hon.
Så kom den där dagen i juni 2012. Rashida Khatoon beskriver hur buddhister kom och satte eld på husen i kvarteret, ett efter ett.
– Vårt hus klarade sig, men vi kunde ändå inte bo kvar. Polisen tvingade oss att flytta hit, säger hon.
Hon hoppas kunna flytta tillbaka en dag och leva sida vid sida med buddhisterna igen, men tror att det blir svårt så länge myndigheterna inte gör något åt de anti-muslimska stämningarna i samhället.
– Jag hoppas den nya regeringen tar tag i det. Jag tror på Suu Kyi, säger Rashida Khatoon.
Demokratikämpen Aung San Suu Kyis parti NLD vann valet den 8 november. Suu Kyi har kritiserats för sin tystnad om rohingya, men innan valet lovade hon skydd och mänskliga rättigheter åt alla.
33-åriga Abdul Karim vill också flytta hem. Han bor med sin fru och deras två barn i ett dammigt läger några kilometer längre in i den muslimska zonen. Eftersom myndigheterna vägrar registrera dem får de inga FN-ransoner, men Abdul Karim vaktar lägrets solpaneler och får lite pengar för det.
– Jag skulle återvända direkt om jag kunde, säger han.
Han berättar att han såg poliser skjuta mot rohingya den där dagen 2012. Några av männen i uniform var personer han kände: Grannarna från andra sidan gatan, som han vuxit upp med och brukade spela biljard med.
Trots det säger han sig vilja leva tillsammans med buddhisterna igen.
– Människor är människor, vad spelar det för roll vilken religion du har? Det är ingen stor grej för mig, säger han.
Abdul Karim menar att det är upp till regeringen att skapa försoning efter det som hänt.
– Om de inte vill det kan de lika gärna döda oss, så löser vi problemet en gång för alla, säger han.
Misstron mellan grupperna är avgrundsdjup. Abdul Karims fru Nizam Sarwarah är gravid i åttonde månaden, men vågar inte söka tillstånd för att föda på sjukhuset inne i stan.
– Jag har hört att rohingya-kvinnor dödas där. Sjuksköterskorna kommer med giftsprutor och dödar dem och deras barn, säger Nizam Sarwarah.
Liknande berättelser hörs på flera håll i lägren, men ingen kan namnge ett offer eller peka ut en drabbad familj.
De buddhistiska flyktinglägren ligger i Sittwes nordvästra utkant. Numrerade hus i snörräta rader inhyser här omkring 6000 av de buddhister som drabbades av våldet.
Här finns inga vägspärrar eller taggtråd, men presenningarna från FN:s flyktingorgan UNHCR och rissäckarna från livsmedelsprogrammet är de samma som i rohingya-lägren.
Saw Mya Thein, 33, och hennes familj är allt som allt elva personer som samsas i ett av de små husen. De kommer från samma kvarter som Rashida Khatoon, men har en helt annan beskrivning av händelserna 2012.
– Inga buddhister brände några hus. Det var muslimerna som brände allt, både våra och deras egna hus, säger Saw Mya Thein.
Att leva sida vid sida med muslimer igen finns inte på kartan.
– Aldrig i livet, de hundarna kommer att döda oss, säger Saw Mya Thein och drar ett snitt med fingret över strupen.
• Hette tidigare Arakan-staten
• Cirka 3 miljoner invånare. Majoriteten, omkring 2 miljoner, utgörs av etniska rakhine, en buddhistisk folkgrupp som spårar sina rötter till det historiska kungadömet Mrauk U. Den andra stora gruppen är de cirka 800000 statslösa rohingya, som även de gör anspråk på att ha levt i området i århundraden.
• Här finns också muslimska folkgrupper som erkänns som medborgare, till exempel kaman. Även de drabbades av våldet 2012 och tvångsförflyttningarna därefter.
• Omkring 140000 människor tvingades bort från sina hem 2012, varav de allra flesta muslimer.
• FN:s livsmedelsprogram WFP distribuerar idag mat till totalt 125000 människor i hela delstaten.
• Omkring 100000 rohingya beräknas ha gett sig av med båt mot Malaysia, Indonesien och andra länder de senaste åren.
• Drygt 200000 rohingya lever sedan årtionden i flyktingläger i Bangladesh.
• Det rakhine-nationalistiska Arakan National Party vann i stort sett alla delstatens parlamentsplatser i valet i november. Rohingya hade inte rösträtt.
Källor: UNHCR, WFP, Myanmar Times, Human rights watch
