Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Varför desto–desto?

Svenskan har sedan århundraden en ju–desto-konstruktion. När vi säger ju x, desto y, innebär det att värdet på y ökar eller minskar beroende på värdet på x: ”ju mer du jobbar, desto mer tjänar du”. Ju-ledet anger ett villkor, desto-ledet en konsekvens.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det knepiga ordet desto är ett medeltida lån från tyskan. Svenskans ju mer, desto bättre motsvaras i tyska av je mehr, desto besser. Engelskan har ett helt annat mönster: the more, the better.

En talspråklig variant på ju–desto är ju–dess: ju fortare, dess bättre. Ibland samordnas flera villkor: ”Ju fler tidningar du läser, ju fler böcker du läser och ju fler nyhetsprogram du följer, desto större ordförråd får du.”

På 1920-talet sjöng Ernst Rolf ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir”. I stället för ju–desto använde han ju–ju. Han var inte ensam. För många är ju–ju något man säger, medan ju–desto är det man skriver. Vi kom till skolan med ju–ju, men lärde oss att skriva ju–desto.

Men det fastnade inte hos alla. Så här stod det i tidningen för en tid sedan (på tal om ersättning till fotbollsklubbar): ”Desto fler spelare och landskamper – desto större ersättning får klubben.”

En vecka senare förekom den här meningen i en artikel om kritik av kinesisk politik: ”Desto mer beroende Sverige blir av Kina, desto svårare kommer det bli att trycka tillbaka.”

Det udda och intressanta är att de här författarna varken använder det formella ju–desto eller det vardagligare ju–ju, utan den nya uppfinningen desto–desto.

Jag tolkar detta som en hyperkorrektion. I sin ambition att skriva korrekt övergeneraliserar de korrektionsprincipen ”ju ska skrivas desto”. Det är bara det att det enbart är före konsekvensledet som man ska skriva desto.

Begreppet hyperkorrektion kan exemplifieras med blåda. Man har lärt sig att rätta talets röa till skriftens röda, och så låter man talets blåa bli blåda i skrift. Man vill göra rätt, men så blir det galet.

Gustaf Fröding hade kläm på hyperkorrektionerna: ”När korperal Storm var i kronans kläder, då geck han så stolt med sett stolta geväder.” Eftersom vär rättas till väder, så ska väl gevär rättas till geväder.

Blåda är ett övertydligt exempel. Desto–desto är annorlunda, en mindre frekvent konstruktion på en annan stilnivå. Då ökar risken för språkliga snedsteg.

Det är mänskligt med hyperkorrektioner, men inget att yvas över. Man visar dels att man vill skriva korrekt, dels att man inte klarar av det. Det är rätt pinsamt, i synnerhet om man har skrivandet som yrke.