Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carin Hjulström: Vad kan egentligen politikern?

Vem vill bli politiker? Jag funderar på det ibland. Vem vill stå till svars, försöka förklara misslyckanden, anklagas för att bara prata, skylla ifrån sig och dessutom sko sig på samhället?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ställ frågan vid ett fikabord och inte många har något gott att säga om politikerskrået.

Bilden förstärks i nya boken "Den härskande klassen". Där driver Veckans Affärers före detta chefredaktör, Bengt Ericson, tesen att något har gått väldigt snett med demokratin. Han menar att det offentliga partistödet har gjort partierna ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Eftersom partiväsendet själva beslutar om sitt eget mångmiljardstöd har det på så sätt skapats en samförståndskultur där politiker från olika läger har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper de säger sig företräda.

Rekryteringen till partierna sker nu, enligt Ericson, i huvudsak ur familjer där man av tradition engagerat sig politisk, vilket i princip handlar om tre (!) procent av befolkningen. Det avreglerade Sverige är dessutom ett av få länder som inte har några spärrar alls när det gäller vad professionella politiker kan ägna sig åt när karriären tar slut, vilket gör att politiken kan ses som början på en lönsam yrkesresa.

Sedan Göran Perssons övergång till näringslivet har det strömhoppats över till PR-byråer, företagsledningar och styrelseuppdrag. Där kan politiker fritt kapitalisera på sina kontakter från den politiska tiden. Ideologernas förvandling till yrkesproffs skapar misstro bland medborgarna, menar Ericson som vill se en karenstid på minst ett år efter avslutade politiska uppdrag. Låter högst rimligt i mina öron.

Men det som stannar kvar hos mig när jag har funderat över yrkeskåren politiker en stund är inte i första hand avsaknaden av idealism - snarare bristen på kunskap. Inte hos alla givetvis. Många är säkert mycket kunniga. Jag tänker mer generellt.

Samtidigt som samhället och omvärlden blir allt mer komplex och ställer högre krav på oss som medborgare är politiken ett av de områden där ingenting förändrats, där inga nya högre krav har tillkommit.

Om vi backar tillbaka en livstid var bildning den självklara vägen att bli lyssnad på för den som inte hade namn eller pengar.

Kunskap var makt. Eller… är det så att kunskap VAR makt?

För hur ser det ut idag? Är det våra skarpaste och mest kunniga hjärnor som väljer politikerskrået? Känner vi stort förtroende för att våra folkvalda verkligen har koll på sin historia (så att den INTE upprepar sig), nationalekonomi, sociologi, statsvetenskap, statistik? Har vi kompetens-säkrat och kunskapslyft i "Den härskande klassen" som Ericson kallar dem?

Jag är osäker.

Jag skulle aldrig våga låta mig opereras av en kirurg utan fullgjord mångårig utbildning. Ingen får laga mina tänder utan legitimation. Det är självklart att ingen får köra bil utan körkort eller bygga skyskrapor utan att högutbildade ingenjörer noga beräknat hållfastheten.

Men vad krävs för att bli folkvald politiker? Tja… folkets förtroende förstås. Men behöver förtroende vara samma sak som kunskap? Faktiskt inte. Förtroende kan också den få som bekräftar ens världsbild, hur felaktig den än må vara. Får Jorden-är-platt-partiet bara tillräckligt många röster ligger vägen till riksdagen öppen.

Hur kan ett land som vill vara ett av världens bästa när det gäller utbildning, välfärd, forskning, entreprenörskap, kultur och mycket annat INTE kvalitetssäkra gruppen som ska styra skutan?

Visst ska åsikter och ideologier brytas mot varandra i ett demokratiskt samhälle, men vem har nytta av att fakta och siffror blandas ihop med floskler och myter och uttalas som sanningar?

Allt blir så uppenbart när Hans Rosling dyker upp på sociala medier eller i tv och förklarar hur saker och ting förhåller sig. Statistik, hårda fakta, fingret på regelverkens ömma punkter.

Det är inte politikerförakt jag försöker underblåsa. Tvärtom! Jag vill känna större förtroende och respekt för våra folkvalda. Jag vill veta att de kan vad de pratar om och att deras åsikter och ideologi bygger på grundläggande kunskap mer än antaganden, känslor, hörsägen och felslut.

Lika väl som vi kan besluta om amorteringskrav för bolån eller legitimation för förskollärare borde vi kunna besluta om ett körkort eller basår för politiker som vill låta sig arvoderas av det allmänna. Då skulle vi kunna byta politikerföraktet mot politikerrespekt och uppmuntra de skarpaste hjärnorna att satsa på politiken.

Kan det vara nåt? Svar till signaturen Pånyttfödelse eller politiskt självmord?