En del fäster förhoppningar till en sådan vändning och hoppas på en renässans för nationerna som så ska återfå sin svunna glans och slippa den förtryckande makten i Bryssel. Andra fruktar i brexit en försvagning av Europa och början på en period av sönderfall och nedgång.
Diskussionen liknar förra sommarens spekulationer om Grekland och en eventuell grexit. I båda ställs grundläggande frågor om Europa och hur samarbetet mellan de europeiska staterna ska se ut, i dag och i framtiden. De handlar om ifall Europa är på väg mot enande eller sönderfall och om det i sin tur är bra eller dåligt.
Debatterna om grexit och brexit ska ses i vidare sammanhang. Sedan fem-sex år pågår det mest intensiva samtal om Europas framtid som förts sedan åren efter andra världskriget, med ett oöverblickbart antal artiklar och böcker. En del tar speciellt upp det egna landet, men det är i hög grad övergripande frågor som är i fokus. Paradoxen är att det som har betecknats som kris för det europeiska samarbetet också har inneburit ett vidare och intensifierat samtal som är just europeiskt.
Men rör sig Europa mot större enhet eller ett fördjupat sönderfall? De senaste hundra åren har inneburit en radikal ökning av antalet europeiska stater. En ny stat har etablerats vart femte år. En tredjedel av dagens medlemsländer fanns inte som självständiga och oberoende stater när EU grundades 1957. Inte mycket talar för närvarande för att den utvecklingen vänder; närmast ligger Belgien, Spanien och Storbritannien att splittras.
Den europeiska integrationens stora motsägelse är att den skett parallellt med ett växande antal stater. Europas nya gränser efter första världskriget hade knappt hunnit upprättas innan problemen med dem visade sig.
Ekonomi, handel, kommunikation och fred krävde samarbete. Det talades om federationer, handelsunioner och gemensamma marknader. Det EU som faktiskt bildades för sjuttio år sedan hämtade mycket från nittonhundratjugotalets diskussioner om Europas alla inre gränser, om de hinder och faror som de utgjorde. Själva splittringen har med andra ord varit en viktig drivkraft för att utveckla idén om den europeiska integrationen. Slutsatsen ligger inte långt borta att det enande som det europeiska samarbetet på många sätt lett till, också har skapat möjlighet till, förutsättningar och trygghet för mindre staters självständighet. Men därmed går inte självständighet och oberoende hand i hand. Den som vill ha självständighet behöver uppge ett visst mått av oberoende.
Frågan som brexit väcker är om den logiken håller på att luckras upp. Bland företrädarna för att lämna unionen i Storbritannien finns i alla fall en övertygelse om att landet är tillräckligt stort för att klara sig självt.
