Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sarah Britz Bild: Jessica Segerberg

"Vår brist på självbevarelsedrift"

Ta ett djupt andetag. I dag är det nämligen den internationella andningsdagen.
En av alla dessa dagar som får höjd status och uppmanar till handling.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ett annat exempel är den internationella toalettdagen. Stor respekt till den, så viktig eftersom många människor i världen inte har rent vatten och kan sköta sin hygien, en nödvändighet för klara livet. Det har vi lärt oss, det kan vi fixa.

Bajs är ju fullt av baciller.

Men att andas?

Just denna medfödda förmåga har vi tydligen problem med, så mycket att andningen behöver en egen dag.

Lugn nu, alla meditationsgurus, yogisar och andningskonsulter - jag vet att ni är experter på att stilla ett speedat sinne och en spattig kropp med att andas med näsan, tejpa för munnen, fylla bröstkorgen med magen och känna in diafragman.

Inte hyperventilera nu! Andas istället in (och gärna ut) och fortsätta att läsa.

Så här tänker jag: om vi måste träna på medveten andning så är det inte själva andningen det är fel på.

Det är världen.

Allt det där som göra att adrenalinet kickar in allt för många gånger under våra allt för många vakna timmar. Multitaskandet, sömnsvårigheterna, tidsoptimismen, alla prestationsprinsar och prinsessor, kungen av deadlines som aldrig sviker och de outtalade kraven som diffust lägger sin osäkerhetsmantel över spända axlar.

Vår brist på självbevarelsedrift och de outsinliga behoven av bekräftelse.

Jag blir andfådd bara av att skriva det här.

Att lära sig andas (igen) betyder inte att vi blir övertygade om att vi duger som vi är. Att duga som man är förknippas med att alla förvandlas till ett gäng slöfockar som inte får någonting gjort.

Och det går ju inte för sig.

Därför betalas det gärna dyra pengar för att slappna av och hämta kraft under en timme för att sedan rusa vidare med fixerat tunnelseende.

Att lära sig andas i en omgivning som är knas är samma sak som att ge mig en krycka när jag brutit benet och säga: ”den kryckan ska du ha, i dag och för evigt, för benet kommer aldrig att läka”. Det går av, gång på gång, för det finns en lastbil som envisas med att köra över mig. Upprepade gånger.

En galen omvärld är inte ett personligt nederlag

Att träna på att andas är konstgjord andning.

Istället för att blunda och leta efter det tredje ögat inom oss borde vi öppna ögonen och stirra galenskaperna rakt i pupillen.

Och säga stopp. Hit men inte längre. Nej, nej, nej.

En galen omvärld är inte ett personligt nederlag. En galen omvärld är inte ett individuellt problem, den ska inte sprida sitt kaos ostört medan vi sysselsätter oss med att tejpa för munnen och lära oss andas med näsan.

En omvärld som är knas ska förändras. Förändring sker inte i anpassning och passivitet.

Så fira internationella andningsdagen genom ett avgrundsvrål.

Det ger alldeles ypperlig syresättning.