Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: JESSICA GOW / TT

Elaine Eksvärd: Våga väga hjärtan i äldrevården

Vi bläddrade i album, lyssnade på musik och skrattade ihop. De äldre log över besöken som dröjde kvar när jag sommarjobbade i äldrevården. Chefen klagade på att jag var sen, men för mig var det den största plikten – medmänsklighet. Väga en blöja? Nej, väg ett hjärta! skriver Elaine Eksvärd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Äldrevården i Sverige förtjänar inte alltid sin semantiska sammansättning. Det finns inget som är vårdande i dagens läge. Snarare äldredöden, för om de inte dör av Corona så är det av ensamhet. Kalla mig gammal, men det var bättre förr.…

Jag minns när jag sommarjobbade inom hemtjänst och cyklade runt i Huddinge för att utföra de sysslor som stod på mitt schema. Det hade blivit sämre redan då, men det var bättre än nu. Vi skulle städa, servera mikrad mat, duscha och klä på för dagen som högst troligen skulle spenderas inne. Hade de äldre fått bestämma vet jag att dessa sysslor innefattat att de blev sedda och talade till, att de fick möjlighet att andas in vårluften, umgås, äta lagad mat och få besök av en handfull kända ansikten samt bläddra i fotoalbum för att se i backspegeln, som var väldigt stor i förhållande till deras knappa framtid.

Jag skämdes som en hund då jag kom till de dementa. Att vi var kanske tjugo olika personer under en hel vecka borde ses som psykisk misshandel för en som har svårt att minnas.

– Vem är du, frågade de ängsligt men accepterade ändå att jag kom in. För så mycket visste de, att någon kom in.

Jag svarade och gjorde det jag skulle samt det reglerna sa. Tills en äldre klartänkt man – Nisse, boendes med sin dementa fru - försiktigt frågade ”Kan du inte stanna en stund?”. Hans röst grep tag i mig. Det var ljud från en plats i själen som söker en kontakt han inte haft på länge, trots de 20 personer han träffade varje vecka. Jag stannade och vi bläddrade i album, lyssnade på musik och skrattade ihop. Det blev en fin sommar och ibland cyklade jag förbi där trots att det inte stod på schemat. Nisse berättade kärlekssagan som hans fru sedan länge glömt, men hon log ändå. Hon hade ju en person hon fortfarande kände igen i huset. Ibland smugglade jag med ingredienser till pannkakor och lagade mat trots att vi egentligen inte fick. De där tacksamhetstårarna och smilrynkorna från honom var en skattkista jag fortfarande har i min minnesbank.

Jag trodde frun skulle dö innan honom, men han dog i en hjärtattack i slutet av den sommaren.

– Vem är du, frågade hon ängsligt när jag kom in.

– Elaine, svarade jag och slog försiktigt på musiken han brukade spela åt henne när han levde. Hon log och stirrade ut i dimman hon levde i, numera ensam.

Jag bröt en del regler den sommaren. Jag var en mindre rebell inom äldrevården och anhängare av Nisses outtalade filosofi och önskan om medmänsklighet. Chefen klagade på att jag var sen, men de äldre log över besöken som dröjde kvar. Sysslor ska väl inte bara genomföras, ett liv ska levas också. Och är reglerna som din arbetsplats har författat omänskliga, så bryt mot dom för att vara medmänsklig. Det borde vara den största plikten över alla kommersiella intressen. Väga en blöja? Nej, väg ett hjärta!

Jag kan inte sätta min mamma på ett äldreboende. Det är en plats jag önskar min pappa, och för er som känner till min pappa så säger det något om Sveriges äldreboenden. Att sådan brist på empati tillfaller de äldre förvånar mig, då vi alla – om vi har tur - den vägen ska gå. Mitt hjärta vurmar för er äldre och min röst ska tala också för er, var den än kommer att höras i mina framtida alster.

Vill ni så får ni gärna läsa min biografi om barndomen ”Medan Han Lever” och fortsättningen som kommer nu 7/99, ”Överlevare – Att bli hel från en trasig barndom”. För dig som hade en trasig barndom önskar jag ett helt vuxenskap och en värdig ålderdom.

Elaine Eksvärd, retoriker