Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Våldtogs av bekants styvfar – när hon var 13

Under ett år våldtogs och utnyttjades Linnea Stjernström sexuellt av en man – när hon bara var 13 år gammal. Nu berättar hon sin historia för att få samhället att säga ifrån. – Alla måste förstå att det inte är offrets fel, säger hon.

Allt började med ett krampanfall. När Linnea var yngre blev hon misshandlad och nedknuffad i marken så hårt att hon fick en hjärnskakning. Olyckan gjorde att hon flera år senare fick kraftiga krampanfall. Hon hamnade på sjukhus och var nära att stryka med. Men till slut återhämtade hon sig och fick komma hem.

Det var 2013 och Linnea var 13 år. Hon var hemma från skolan på dagarna, och det var då hon träffade sin förövare, en bekants styvpappa i medelåldern. Han och Linnea började umgås ensamma, han bjöd henne på pizza och de åkte och handlade kläder och mat tillsammans. De började umgås allt oftare, berättar hon för TTELA.

– Jag kände mig ensam och blev glad när jag träffade honom. Jag hade en dålig relation till min pappa, så han blev min fadersfigur, säger hon.  

Styrde henne

Linnea började se upp till honom, och han visade att det var han som bestämde.

Mannen styrde henne med järnhand. Han bestämde vad hon skulle ha på sig, vilka vänner hon skulle umgås med, vad hon skulle ha för betyg i skolan och såg ner på henne om hon fick underkänt i något ämne.

– Till slut hade han kontrollen över mig totalt, säger hon.

Våldsamma övergrepp

Övergreppen skedde hemma hos Linnea, hos honom eller utomhus. Många gånger var övergreppen väldigt våldsamma.

– Han skulle ha sex med mig – trots att jag låg och grät och blödde.

Tingsrätten slog fast att Linnea blev våldtagen ett stort antal gånger under ett år. Enligt Linnea själv blev hon utnyttjad flera dagar i veckan. Han kom på morgonen innan jobbet, och sedan när han kom hem igen. För henne blev det en vardag.

– Jag kände mig så äcklig. Jag duschade varje gång när jag kom hem, säger hon.

Skämdes

Även om Linnea inte kunde eller ville träffas skrev mannen att hon skulle ”lösa det”. Han avslutade alltid sms:en med ”glöm inte att radera”. Till sin mamma sa Linnea att hon skulle iväg och träffa kompisar.

– Det kändes som om han hade tagit mig ifrån mig själv, säger hon och tar en klunk ur kaffekoppen. 

 Varför berättade du inte för någon?

– För att jag skämdes. Och jag var rädd att ingen skulle tro mig.

Hotade att döda Linnea

Mannen hade flera gånger hotat med att döda henne om hon berättade för någon.

– Jag hade så stor respekt för honom, jag vågade aldrig säga något.

 Men en dag sade kroppen och psyket ifrån. Linnea kom gråtande hem till en vän efter att mannen hade våldtagit henne.

– Jag pallade inte mer, säger hon.

De åkte till sjukhuset för en gynekologundersökning, och sedan ringde de polisen. Samma kväll greps mannen.

Hur kändes det?

– Som en lättnad. Men jag hade en klump i magen eftersom jag inte visste om bevisen skulle räcka, säger hon.

Livrädd att han skulle släppas

Linnea var livrädd att han skulle släppas ut ur häktet. Men han kom aldrig ut. Han satt häktad fram tills han dömdes till tre års fängelse i december i fjol.

Med hjälp med polisens tekniker kunde de återskapa de sms som Linnea hade tvingats radera. Sedan fanns bevis från gynekologundersökningen.

Hennes grannar hade misstänkt att något inte stod rätt till. De tyckte att det var konstigt att han kom hem till henne på så konstiga tider.

– Men de sa aldrig något. Jag blev så himla arg. Det är bättre att chansa, även om det visar sig vara fel, säger Linnea.

Så småningom blev det rättegång. Linnea minns hur hon möttes av hans blick när hon kom in i rättssalen.

– Jag fick panik. Det kändes som om han hade kontrollen över mig. Jag fick inte fram ett ord, säger hon.

Nervös rättegång

Hon berättar att rättegången kändes som en fotbollsmatch.

– Som när det är straffläge – alla är helt tysta för det är en sådan spänning. Så kändes det. Nu eller aldrig, säger hon.

Hon fick flera frågor om vad hon hade på sig för kläder, om hon var säker på att hon verkligen blev våldtagen, om varför hon inte sa nej eller gick därifrån. Advokaten ställde samma frågor, om och om igen.

– Jag blev helt mindfuckad och började tänka ”men tänk om jag var med på det? Jag hade kanske bara kunnat gå därifrån, han hade kanske släppt mig?”. Men sedan kom jag på mig själv med att jag grät ju, så han måste ha förstått att jag inte ville. Jag var ju ett barn.

Sattes i ett annat rum

Linnea säger att varje gång någon frågar henne vad hon hade på sig känner hon ännu mer skuld för övergreppen.

– Men vad spelar mina kläder för roll? Han hade våldtagit mig oavsett vilka kläder jag hade på mig.

En bit in i rättegången togs hon ut ur salen och sattes i ett annat rum. Där satt hon och höll för öronen.

– Jag ville inte höra hans lögner. Jag hade nog gått sönder om jag hade hört allt, säger hon.

Vägen tillbaka har varit lång. Med små, små steg försöker Linnea ta sig ur sin isolerade bubbla. Övergreppen har satt djupa spår i hennes själ. För att få ut sina känslor skriver hon på sin blogg.

– Man får ta små steg, ett i taget. Jag försöker umgås mer med vänner, säger hon.

Men många gånger måste hon ljuga för att slippa behöva gå ut och träffa andra.

Hatar närhet

I vanliga fall är Linnea ganska mammig av sig, men nu får hennes mamma inte ens sitta i hennes säng.

– Jag hatar närhet. Jag får panik så fort någon tar på mig. Det känns som om någon tar makten över mig, precis så som han gjorde, säger hon.

Ibland får hon panikångest, och hon drömmer ofta mardrömmar om att hon blir våldtagen.

Linnea vill förändra synen på sexuella övergrepp. Hon tror att det handlar mycket om brist på kunskap – att folk är rädda för att prata om det. Hon tror att om föräldrar och andra vuxna är rädda för att prata om övergrepp så kommer även offret att tänka att man ska vara tyst.

– Till alla utsatta vill jag säga att det inte är ert fel. Vi är inte många offer som pratar öppet om det. Ju fler vi är som öppnar oss, desto lättare är det för utsatta att inte känna skuld, säger hon.

Föreslår mer utbildning

Hon föreslår att skolan utbildar barn och ungdomar mer. Hon menar att vi måste börja hos våra bröder, pappor och kusiner. 

– Det är så lätt att skylla på alkohol och tjejers klädstil. I dag är det som att samhället lägger ansvaret på tjejerna att inte bli våldtagna, när vi borde lägga det på killarna, säger hon.

För ett tag sedan skulle hon resa till sin syster i Göteborg när några killar på tåget försökte filma under hennes kjol. Hon berättar att medpassagerarna såg vad som hände, men att ingen reagerade.

– Det är det vi är så dåliga på. Vi låter männen ta makten över våra tjejer och kvinnor, säger hon.

Betyder mycket om killar sätter ner foten

Hon tror också att det betyder mycket om fler killar sätter ner foten.

– Då skulle nog de andra killarna börja förstå de också, säger hon.

Nu börjar Linnea barn- och fritidsprogrammet och drömmer om att bli polis. Hon vill ha sin revansch.

– Nu är det min tur att ta fast förövarna, säger hon.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.