Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Västerhavsveckan är till för havets skull

Havet har varit i fokus för elfte året i rad på Västerhavsveckan.
– I år har vi utgått från sinnena, att få smaka, lukta och känna på havet. Och höra hur det låter under ytan, förklarar projektledaren Gunilla Fransson Bangura.

Med över tusen programpunkter under Västerhavsveckan avslutades den på söndagen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Vi vill öka kunskapen om havet och vill att man funderar över sitt eget förhållningssätt till det, sammanfattar Gunilla Fransson Bangura ambitionen.

Här har man kunnat möta experter, vandra med guider, besöka fyrar, åka ut med forskningsfartyg och träffa marinbiologer som Björn Källström. Han var på plats i Sillvik i Torslanda för att visa upp invasiva arter denna sista dag och förklara när de blir det.

Jonas Olausson hade åkt i ösregn och kuling från Flatås för att fråga om klängmaneter och blåskrabba.

– Visst, vi hade kunnat åka in till Nordstan i stället, men det är lite roligare att komma ut i verkligheten.

Klängmaneten kände han igen, men vill veta mer om den.

Hänger sig fast i ängar av ålgräs

Klängmaneterna som klänger sig fast i ålgräsängarna är inte en invasiv art. Inte än i alla fall. Det vet man först efteråt när det har konstaterats, vilket är ett av problemen.

Just nu är frågan snarast om det som vi känner som klängmanet ska få ett nytt namn, i alla fall den som förra året började att brännas. Klängmaneten är inte ny på våra breddgrader. Den har funnits här sedan 1930-talet, men i mycket låga antal, och 2018 rapporterades att maneten hade börjat att brännas.

– Vi håller på att ta reda på varför, via dna-analyser, och det skulle kunna visa sig att den giftiga maneten är släkt med andra brännmaneter. Då får vi hitta på ett annat artnamn till den för att skilja den åt från den icke-brännande klängmaneten, förklarar Björn Källström.

Han står vid behållarna med tång, maneter och krabbor.

– Blåskrabban ville jag veta hur den ser ut, eftersom man bör rapportera in den, säger Jonas Olausson.

Jonas Olausson hade kommit från Flatås och ville få fördjupad kunskap om invasiva arter. Projektledaren på Västerhavsveckan, Gunilla Fransson Bangura, var på plats sista dagen i Sillvik, Torslanda. Bild: Mia Höglund

Allmänheten kan ta positioner och anmäla utbredningen av nya arter på artportalen. Vad du ser för djurarter kan ha betydelse för framtida forskning och naturvårdsarbete. Exempelvis genom att försöka förhindra en krabba eller mussla från att bli invasiv, alltså få fäste och antingen bli ett hot mot inhemska djurarter eller till och med slå ut dem.

Barnen har hjälpt till att fånga krabbor

Blåskrabban är redan en invasiv art. Den har rapporterats under fem-sex år. Det har handlat om 10-15 krabbor per år och forskarna har inte kunnat avgöra om den skulle komma att etablera sig eller inte. Redan i år tränger de undan andra krabbor.

– I sommar har jag varit på en strand i Kolhättan norr om Stenungsund och plockat 150 blåskrabbor tillsammans med barn, säger Björn Källström och betonar att det finns risk för att de ställer till oreda i ekosystemet.

De äter redan upp födan för andra djur.

– Har de väl fått fäste är de svåra att bli av med, förklarar marinbiologen.

Det japanska jätteostronet är en annan invasiv art på Västkusten. Det är mycket större än det vanliga platta. Det är det ostron som odlas mest och i hela världen och det serveras på många restauranger i Europa. Till europeiska vatten kom det 1966 när fransmännen började med odlingar på sin Atlantkust och sedan 2007 har det hittats på flera platser i våra vatten.

Jätteostronet trivs bäst i grunda vatten, där också våra inhemska blåmusslor finns och det finns risk för att dessa slås ut. Jätteostronet konkurrerar också om födan med vårt mycket mindre ostron.

Kan bli vårt framtida livsmedel

Forskarna har undersökt om jätteostronet också slår ut det europeiska ostronet, men enligt Björn Källström verkar det inte vara så.

– Kanske kan det i stället bli en resurs för oss, mat.

Då finns ett hinder för att det ska komma alla till godo. Än så länge är det som med vissa andra fiskevatten:

– Jätteostronen tillhör inte allemansrätten utan de är markägarens, säger Västerhavsveckans projektledare Gunilla Fransson Bangura.

Just ny mat har varit en av fokuspunkterna under Västerhavsveckan. Äter gör vi ju också med våra sinnen.

Ett annat sinne det handlat om är vår hörsel och det buller som förekommer under ytan och som kan störa djurlivet.

– Jag tror att plast har hamnat i centrum för att det är synligt problem, som man förstår. När vi pratar om buller från fritidsbåtar eller motorbåtstävlingar, som gör att näbbvalar flyr in i vikar där de inte ska vara, kan kan det vara ett problem som är svårare att förstå. Buller från vattenskotrar ser man ju heller inte, säger Gunilla Fransson Bangura.

Västerhavsveckan arrangeras av Västra Götalandsregionen i samarbete med kommuner, universitet, museer, organisationer och företag. Antal besökare 2019 är ännu inte sammanställt, men tidigare år har det varit runt 70 000 personer.

Vad gör en invasiv art?

En invasiv art har introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde. Den sprider sig av egen kraft, kan skada ekosystemet som de introducerats till och hota den biologiska mångfalden. Med negativa effekter, på jordbruk och fiske, kan de åstadkomma ekonomisk skada. De kan också påverka människans hälsa negativt.

Kan introduceras oavsiktligt eller med avsikt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.