Hösten 2009 väntade Ulrika Lignell och Kjell Wilhelmsen sitt andra barn. Dottern Saga hade fyllt sju år och längtade efter att få ett litet syskon. Under graviditeten skrev hon små berättelser till lillebror i magen. Och varje kväll sjöng hon ”Bä bä vita lamm” för att bebisen skulle känna igen hennes röst.
Men en söndagskväll, några veckor innan pojken var beräknad att födas, tyckte Ulrika inte längre att hon kände igen fosterrörelserna. Hon arbetade sina två sista dagar som psykolog inom mödravården innan hon skulle gå på föräldraledighet. Så ringde hon sjukhuset och berättade om den gnagande känslan om att något var fel. Hon åkte direkt från kollegornas avtackning till förlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Kjell, som är skådespelare och bland annat känd från SVT:s serie ”30 grader i februari”, satte sig i en taxi från sitt jobb.
Väl på sjukhuset konstaterade läkarna att fostrets hjärta inte längre slog.
– Det enda som gick runt i mitt huvud då var Saga. Hon måste få veta vad som hänt, berättar Ulrika.
Dagen därpå blev förlossningen igångsatt.
– Barnmorskan som satt bredvid mig snyftade högt under hela förlossningen. Det gav på något sätt en bekräftelse på att det här inte var okej, säger Ulrika.
Det har snart gått fem år. Men när hon berättar om förlossningen kommer tårarna.
– Det spelar nog ingen roll hur lång tid det går, man minns varje minut av de här timmarna, säger Kjell.
När pojken kom ut blev det alldeles tyst i salen. Ingen ur personalen sa någonting. Ingen gjorde någonting. Det var alldeles stilla.
– Den tystnaden är ett av de starkaste minnena för mig. Där bröt jag ihop fullständigt. På tolv timmar hade allt slagits sönder, säger Kjell.
Ulrika vågade inte titta på pojken. Tänkte att det måste vara någon allvarlig missbildning som gjort att han inte överlevde. Men Kjell försäkrade henne om att han var fin.
– Vill du se honom? frågar Ulrika.
Hon tar upp sin plånbok och visar en bild på en nyfödd liten bebis med mössa och mönstrad body. Det ser ut som att han sover.
Tolv timmar efter beskedet om att barnets hjärta stannat låg Valdemar på Ulrikas mage. Och hon ville aldrig släppa honom.
– Man kan inte föreställa sig hur det känns att sitta och hålla i sitt döda barn. Jag ville flytta in där på Östra sjukhuset för att vara med honom.
Varför Valdemar dog blev aldrig riktigt fastställt. Kjell och Ulrika ville inte att kroppen skulle obduceras.
– Jag ville inte att de skulle skära i mitt barn, säger Ulrika.
Ganska snart efter Valdemar försökte de på nytt att bli gravida. De fick ett missfall. Sedan var det svårt att bli gravid.
Det gick ett år innan Ulrika kunde börja arbetsträna igen. I sitt arbete träffar hon gravida eller nyförlösta kvinnor och det kände hon inte att hon skulle klara av.
– Jag gick huvudstupa in i sorgen. Kunde inte tänka en klar tanke. I hela lägenheten satt post it-lappar för att påminna mig om självklara saker som måste göras, säger Ulrika.
Några månader senare fick Kjell rollen i tv-serien ”30 grader i februari”. Familjen följde med till inspelningarna i Thailand. Och nu kände Ulrika att hon fick ett nytt avstamp i livet. Hon hade precis blivit gravid på nytt.
Hur vågade du bli gravid igen?
– Det var inte frågan om att våga. Jag ville inte avsluta mitt fertila liv med att föda ett dött barn. Men graviditeten var hemsk. Jag var helt säker på att det skulle bli missfall igen. Mot slutet var det ren tortyr. När jag var i vecka 38 plus två dagar gick det inte längre. Det var ju då Valdemar hade dött. Jag blev igångsatt och ut kom lilla Mira. Jag minns att jag bara skrek. Jag skrek av glädje, av smärta, av sorg, allt kom över mig där och då, säger Ulrika.
Den första tiden med Mira tog sorgen ett nytt varv. För Ulrika var smärtan över att ha förlorat Valdemar starkare än lyckan över att ha fått Mira.
– Jag luktade på hennes lilla hjässa och tänkte att det ju var såhär jag skulle ha fått uppleva Valdemar, säger hon.
Att inkludera storasyster Saga i sorgearbetet var självklart. Familjen har hela tiden delat sorgen efter Valdemar. För tredje året i rad besöker de nu Spädbarnsfondens familjehelg i Apelviken. Deltagarna ägnar sig åt surfing, samtalsgrupper och körsång på dagarna. På kvällarna hålls minnesceremonier. Att samlas på det här sättet ger tid för eftertanke som inte riktigt går att hitta i vardagen.
– Det går inte en dag utan att vi tänker på Valdemar. Men här får vi möjlighet att vara nära andra familjer som också förlorat barn, säger Ulrika.
Att lilla Mira föddes var som en stor revansch.
– För oss slutade det ju lyckligt. Men det är inte allas historier som slutar med att man får ett barn till sist, säger Ulrika
