Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Theo, sju år, drunknade på semestern

Ellinor förlorade sin sjuårige son Theo i en drunkningsolycka på äventyrsbadet The Reef i Fredrikshamn för snart två år sedan. Nu bor Theo hos sin pappa i himlen. – Hur konstigt det än låter så är jag glad att Theos pappa dog före honom. Jag brukar försöka se det som att vi har delat boende. Först hade jag honom hos mig och nu bor han hos sin pappa, säger Ellinor samtidigt som hon stryker bort tårarna från kinden.

Vi sitter vid hennes köksbord. Hon gråter, pratar och skrattar om vartannat.  Då och då reser hon sig för att lyfta undan minstingen från katten eller fiska upp en napp.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag brukar ta hand om mina föräldrars katt en del eftersom de ofta är bortresta sedan det här hände.

Det var en strålande vacker majdag. Fågelkvitter, klarblå himmel och varm, skön luft. Ellinors två stora killar hade dragit på badäventyr tillsammans med mormor, morfar och ytterligare en familj. Ellinor och hennes sambo slet med ett renoveringsobjekt samtidigt som de tog hand om sin lilla bebispojke när det ringde.

– Det var mamma, hon bad mig att sätta mig. Jag rotade fram en stol ur röran, då, när jag satt mig, sade hon att det skett en olycka och att Theo var på barnintensiven och att vi skulle komma.

– Det var så hemskt, jag bara skrek rakt ut.

Ellinor började packa ostrukturerat och i panik. Hon slängde ned alla kläder hon kom åt i garderoben på ett påslakan.

– Allt var kaos, jag kunde inte tänka klart.

Hennes Theo – han som bara skulle på badäventyr med mormor och morfar – på intensiven.

– Allt var så overkligt, det gick inte riktigt att förstå.

Bara några timmar tidigare hade barnen stojat omkring en stund på hotellrummet och testat våningssängar innan de kvickt slängde på sig badkläderna och frågade om de fick springa över till sina kompisar.

Sagt och gjort, de drog iväg samtidigt som mormor och morfar fixade klart det sista innan de gick ned till receptionen för att möta upp den andra familjen. Men väl vid receptionen visade det sig att de andra redan duschat och gett sig i kast med äventyrsbadet.

När pojkarnas mormor kommer in i badlandet möts hon av tät, tryckt stämning. Människor står i en klunga och följer en räddningsinsats. En av badgästerna, som arbetar som läkare till vardags, gör HLR på en pojke som hittats på botten. Hon ser först en fot, sedan ett par badbyxor.

Sakta går det upp för henne att pojken de försöker rädda livet på är hennes barnbarn. Ambulanspersonalen kommer och efter intensivt arbete får de igång hjärtat och kör i ilfart mot Ålborgs sjukhus. Theo får en första behandling men förs sedan direkt upp till barnintensiven. Han kopplas till en respirator, sövs ned och kopplas upp mot mängder av övervakningsutrustning.

Samtidigt som Theo kämpar för sitt liv sätter sig Theos mamma och hennes sambo i bilen för att åka ned och möta honom. De kör som i ett töcken, en dimma. Ellinor tar vackra bilder på Öresundsbron som badar i alldeles orangefärgat skymningsljus.

– Det var ju bilder jag skulle visa Theo när han vaknade.

Efter många timmar och ännu fler mil bakom ratten kommer de äntligen fram till sjukhuset. Förlossningsavdelningen åt ena hållet, barnintensiven åt det andra. Ellinor beskriver dörrarna in mot avdelningen med fasa.

– Där innanför hände allt hemskt. Allt det som tog mitt liv, så som jag hade valt det, ifrån mig, säger hon sorgset.

På intensiven möts de av en alldeles lugn Theo. Ett solbränt, litet ansikte under ett stort täcke.

– Han såg ut som om han sov. Det såg ut som att han skulle vakna bara jag petade lite på honom.

Än så länge hade de hopp. Ellinor beskriver hur hon satt hos honom. Hon visar med sina händer hur hon tryckte, klämde, kände och strök på hans händer och fötter, armar, ben, kinder och näsa.

– Jag ville att han skulle svara, jag ville få liv i honom. Jag ville åtminstone att han skulle uppfatta min beröring och förstå att han inte var ensam.

Mamma var med honom. Men ingenting hjälpte. Timmarna gick. Theos värden blev bara sämre och till sist fanns inget mer hopp. Det fanns ingenting mer att göra. Hjärnan var alltför skadad för att kunna återhämta sig och läka. Han var hjärndöd.

– Jag förstod egentligen att det var kört när läkaren berättade att hans pupiller inte reagerade när de lyste honom i ögonen. Men hoppet är verkligen det sista som överger en.

Men nu tvingas Ellinor att skifta fokus. Plötsligt måste hon ta ställning till om Theos organ skulle doneras. Och det blev en viktig fråga för henne eftersom hon och Theo bara några år tidigare pratat om vad de skulle göra med pappas organ om han dog. Ellinor berättar hur hon och Theo hade pratat och resonerat om att det kanske fanns andra som kunde få delar av pappas kropp när han inte längre behövde dem.

– Theo var en snäll, omtänksam pojke som alltid ville dela med sig, så jag berättade om organdonation och frågade honom vad han tyckte att vi skulle göra med pappas organ om han dog. Han tyckte det var självklart att dela med sig eftersom pappa inte längre behövde kroppen.

Läkarna började genast efterlysa en lämplig donator. Och till sist fick de träff. En svårt sjuk nioårig pojke i Sverige fick ta emot hans lungor och en femårig flicka i Tyskland fick hans hjärta.

– Jag hoppas så att det gått bra för de barnen. Jag hoppas att deras föräldrar slipper gå igenom det jag varit med om, säger Ellinor samtidigt som hon matar sin minsta kille.

När det fanns mottagare till Theos organ blev det plötsligt bråttom. Och Ellinor måste förbereda sig på att ta adjö.  De närmaste släktingarna kom till sjukhuset för en stämningsfull avskedsceremoni. Änglar, tända ljus och några vackra ord.

– Sjukhusprästen och personalen hade tänkt på att ordna med blommor, ljus och änglar. Det var fint, det kändes viktigt och värdigt.

Därefter tvingades Ellinor till varje förälders mardröm. Hon fick för sista gången ta sin pojke i famnen. Varsamt höll hon honom, kramade honom.

– Han var så varm och fin. Men samtidigt var det svårt. Jag var så rädd att dra ut någon slang, jag ville ju inte förstöra hans organ som skulle doneras. Egentligen hade jag velat krama honom mycket mer intensivt.

– På väg ut mötte jag det tyska transplantationsteamet i korridoren. De hade en kylväska mellan sig.

Efter operationen bytte personalen om på Theo. Istället för sjukhuskläderna fick han sitt nya, blå linne och ett par somriga shorts. De kläder han egentligen skulle haft på skolavslutningen fick i stället bli det han hade på sig i kistan. Och Ellinor fick ta ett allra, allra sista farväl. Hennes huvud mot hans kind, hennes läppar mot hans hand.

– Då var han inte varm längre, han var sval. Men eftersom han opererats så nyss var han fortfarande alldeles mjuk och go.

– Det var så konstigt. Vi skulle gå. Vi skulle åka hem med bara två barn i stället för tre. Allt var så fel. Vi visste att vi skulle sätta oss i bilen, vi visste att vi skulle ta färjan, vi visste att vi skulle åka hem. Men vi förstod ingenting. Vi förstod inte vad det var vi skulle åka hem till.

– Det var tur att jag hade de andra barnen. Och det var tur att jag inte visste vad som skulle komma. Hade jag vetat hade jag hoppat redan där, på båten.

Första tiden hemma tog fullständigt andan ur henne. Det var hemskt att tvätta eftersom Theos kläder saknades. Det var outhärdligt att duka till fyra i stället för fem. Det var så svårt, så svårt att se Theos kompisar komma farandes runt knuten. Minsta lilla vardagssyssla kunde förvandlas till ett inferno.

– Vi hade kommit hem och jag skulle bara gå och köpa mjölk. När jag stod i kön till kassan fick jag plötsligt se löpsedlarna. Alla tidningarna skrev om olyckan, de skrek ut att en pojke från södra Sverige drunknat. Jag rusade ut ur affären och bara skrek.

Under de första veckorna var hon också tvungen att ta itu med begravningen. Välja kyrka, hitta rätt musik, ordna med kista och välja blommor. 

– Det var ljus klädsel på begravningen. Det kunde ju komma barn dit och jag ville inte att de skulle bli skrämda.

Ellinor berättar att dagen då Theo begravdes förflöt som i ett töcken, ett töcken som gör att hon inte minns särskilt mycket. Men hon minns den vita kistan med bilden av hennes bus-Theo på locket. Hon minns blomsterhavet, alla de fina teckningarna och bilen som stod på kistan. Hon minns barnen. Och hon minns den lilla pojken som tvekade länge, länge innan han släppte iväg sin gula ballong.

– Flera av Theos kompisar var där och det värmde mitt hjärta så.

Bilderna hon visar berättar om strålande solsken, om gäster klädda i ljusa, lätta sommarkläder som tittar upp mot ett knippe gula ballonger som sprids för vinden.

– Theo var en riktig sommarpojke, han hade sett så mycket fram emot skolavslutningen och sommarlovet. Det som skulle ha blivit hans allra första riktiga sommarlov.

Men om tiden fram till begravningen var svår. Så skulle det riktiga helvetet visa sig efteråt. Telefonen slutade ringa. Grannar, släktingar, vänner. Alla drog sig undan, bytte sida på gatan. Skyndade sig in för att slippa prata.

– Man blir så ensam, man blir så fruktansvärt ensam när något sådant här hänt, säger Ellinor. Och eftersom Theos pappa är död så har jag inte kunnat dela det med honom.

– Jag var ju på ett sätt glad att han fick dö eftersom jag sett honom plågas så fruktansvärt av sin sjukdom. Men samtidigt var det så hemskt att inte kunna dela alla känslor och händelser kring Theo med honom. Glädjen när han tappat sin första tand, stoltheten när han lärt sig något nytt. Jag var ensam med allt sådant.

– Och nu blev jag ensam med saknaden efter honom.

Ellinor säger att det finns de som faktiskt vågat stå stadiga, de som funnits där också efter Theos död. Men de flesta bara försvann. Och de som trots allt hör av sig, de vågar oftast inte närma sig det som hänt. Det finns till och med de som sagt att hon väl borde komma vidare nu.

– Alla som kommer hit pratar om snygga vitvaror eller hur tuff kökstapeten är. Men ingen pratar om Theo eller om hur vi mår.

Ellinor säger att det inte behövs så mycket. Man behöver inte trösta. Man behöver inte komma med någon lösning.

– Jag tror att det allra bästa är att bara vara som vanligt. Och så måste man förstå att sorgen tar tid.

Eftersom Ellinors mamma hade hand om barnen när olyckan inträffade har hon drabbats av oerhörda skuldkänslor efter händelsen. Känslor av skuld och skam som lagt sig som ett ok över deras relation.

– Jag ifrågasätter vissa saker. Men jag tror att mamma är så känslig och ledsen över det som hänt att hon tror att jag anklagar henne när jag egentligen bara frågar.

Men de har trots allt kontakt. Efter långa övertalningskampanjer med sig själv har Ellinor återigen vågat låta sin mamma vara barnvakt, i alla fall lite.

– Vi pratar med varandra och vi träffas. Men vi är inte naturliga med varandra längre. Det finns hela tiden en elefant i rummet. Jag har inte bara förlorat min son. Jag har också förlorat den mamma jag hade.

Tiden efter begravningen bara gick. Första sommaren flydde Ellinor och hennes familj genom att åka runt till olika platser i Sverige för att slippa vara hemma. För att slippa se alla kompisar susa förbi, för att slippa se Theos alla saker.

– Att packa undan alla hans saker, det var så tungt. Det är fortfarande jobbigt, jag har ännu inte klarat av att sortera eller gå igenom dem.

När värmen började försvinna, växterna vissnade, kvällarna blev mörka och sommaren började vika undan för hösten, då fortsatte Ellinor att hålla sig ständigt sysselsatt för att slippa tänka. Hämtade barn, lämnade barn. Bytte blöjor. Fixade mat. Läste sagor. Men efter ett drygt halvår ramlade hon ihop fullständigt. Hon orkade inte längre fungera.

– Vi hade varit hos Theos pappas fastrar där Theo varit en hel del genom åren. Och den första tiden föreställde jag mig ibland att det var där han var när han inte var hemma. Men när jag kom dit och insåg att han inte var där heller, då bara rasade jag.

Hennes sambo tog föräldraledigt och hon sjukskrev sig. På så vis kunde båda två vara tillsammans hemma under en period. I och med det fick de så småningom enkla delar av livet att flyta lite bättre. Och sakta, sakta, sakta började de bygga upp livet tillsammans igen.

– Så fort något gick emot lade jag mig och sov. Det var mitt sätt att överleva.

Trots att en stor, stor del av livet de senaste två åren varit nattsvart och fyllt av känslor av meningslöshet och en tomhet så stor som livet självt så finns ändå glädje i familjen. Axel som var bebis när olyckan inträffade har hunnit fylla två och är nu ett babblande yrväder som smiter och hittar på små tvååringsbus så fort han bara får tillfälle.

– Kom nu så ska vi byta blöja, säger Ellinor, medan Axel piper iväg och försöker gömma sig med ett gurglande skratt som följeslagare.

Men Axel är inte det enda glädjeämnet. Bara några månader efter Theos död visade det sig att ett nytt litet liv hade flyttat in i Ellinors mage och under förra sommaren föddes Johan.

– Axel, Johan och min stora kille har varit mina livlinor under de här åren. Utan dem hade jag inte levt i dag.

Ellinor beskriver att hon bestämt sig för att välja livet. Trots sorgen, trots saknaden så vill hon leva. Hon vill vara en rolig och närvarande mamma till de barn hon har kvar på jorden. Men hon bär samtidigt på en obeskrivlig längtan till den där lilla gossen som aldrig fick bli stor.

– Jag har bestämt att jag ska stå ut här i 50 år, eller 48 år nu då, tills jag blir 85 sedan får jag träffa honom igen.

– Jag brukar tänka att det är som i Nangijala. Att varje år är som en minut för Theo. Och 50 minuter det klarar han, han är säkert fullt sysselsatt. Men jag har levt i 37 år, jag har hunnit med hur mycket som helst, det är en sjukt lång tid. Och det är ännu längre tid kvar tills jag får träffa honom. Det är så svårt.

– I perioder har jag inte vågat köra bil eftersom jag varit rädd att vänster hand inte vet vad höger hand tänker hitta på.

När attackerna av längtan, tomhet och saknad slår till är styrkan i känslorna brutal.

– Det är som att bli överkörd av tåget. Det är förintande.

– Det som är allra svårast är den här "aldrigheten", att veta att jag aldrig mer få höra honom, lukta på honom, krama honom. Det är så svårt, jag kan inte sätta ord på hur ont det gör.

Nu, när det snart gått två år klarar hon fortfarande inte att fullt ut omfamna vetskapen om att Theo faktiskt är borta. Det gör för ont. Fortfarande kämpar hon varje sekund för att stå upprätt. Hon aktiverar sig. Pluggar, tar hand om de andra barnen, ordnar och fixar.

Allt för att slippa stillhet och tid för tankar.

– Jag klarar inte det, inte ännu. Jag tror att kroppen tar in så mycket som man orkar. 
Det knäpper i dörrhandtaget, sekunden senare ropar äldste sonen hallå. Han släntrar in i köket, lutar sig mot en stol, frågar om han får spela data, slänger in en pan-pizza i mikron. Och snart utspelar sig ett skönt, förtroendefullt samtal mellan de båda. Skratt, kvicka replikskiften och en skön öppenhet sköljer genom rummet.

– Jag är i grund och botten en glad person som gillar att leva. Men nu är det som att jag är två personer. En som är glad och skrattar. Och en som är sorgsen, ledsen och tom.

Trots att sorgen är monumental, trots att den fortfarande knockar henne fullständigt så känner hon att kraften i den sorgevåg som sköljer över henne mildrats en liten, liten aning. Och den där sorgens tsunami sveper inte in och över henne riktigt lika ofta. I korta glimtar och stunder kan hon faktiskt till och med se framåt.

–Jag längtar efter att få sätta barnen i cykelkärran och cykla på utflykt till sommaren, säger hon samtidigt som hon tar sin minsta pojke i famnen och snusar honom kärleksfullt i nacken. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.