Thomas Hagman häller upp kaffe, ställer tillbaka kannan och sätter sig. Ingenting i ansiktsuttrycket, där han sitter på en stol i salongens pentry och berättar om de ständiga turerna till arbetsförmedlingen och kampen för att starta eget, avslöjar att han i princip är blind.
- Jag kan urskilja att din tröja är randig horisontellt, tror jag. Men det är som en vit dimma, säger han.
Ögonsjukdomen bröt ut i treårsåldern. Därefter minskade synfältet allt mer, och det blev tufft i skolan.
- Jag hade en riktigt elak fröken. Hon visste att jag såg dåligt, men satte mig längst bak ändå.
Fick jobb på bageri
Så småningom gick Thomas livsmedelsteknisk linje, blev bagare och fick jobb i Göteborg. Men om det inte hade varit för föräldrarnas envishet, som gjort att han fått börja i en synklass, skulle det förmodligen inte blivit någon fortsatt skolgång, berättar Thomas.
1998 gick däremot bageriet omkull och han stod utan jobb. Åren passerade och han klev in och ut ur olika arbetsmarknadsprojekt, praktikplatser där han ofta blev lovad jobb, men som när det väl drog ihop sig aldrig resulterade i något.
- Jag kommer från en arbetarfamilj och det är aldrig roligt att inte kunna göra rätt för sig. Jag fick höra att "vi har inte ekonomi att anställa dig". För varje gång sjönk självförtroendet. Jag tror att många i samhället är rädda för att anställa personer med funktionshinder.
Samtidigt började Thomas bekanta misstänka att han såg sämre, och han sökte upp en ny ögonläkare. Cone-rod dystrophy konstaterade denne, alltså en mycket värre sjukdom än vad den tidigare läkaren trott. Thomas hade i 26 år inte vetat att synen skulle försämras för varje år som gick.
- Jag var precis tom, inte ens ledsen. Det var som om jag redan visste det. Min fru grät när jag berättade det, säger han.
Hur har det varit sedan dess?
- Jag har lärt mig att inte gå och gräva ner mig och tycka synd om mig själv. Men det var en lång bearbetningstid. Förr, om någon fällde en kommentar om mitt ögonfel, kunde jag bli fullständigt vansinnig. Nu kan jag själv skämta om mitt eget handikapp. På en krog, när några spelade biljard, frågade jag om jag fick vara med: "Jag har ju min egen kö", sade jag och pekade med blindkäppen.
Trött på arbetslösheten, medveten om följden av sin sjukdom, bestämde sig Thomas för ett yrke som han kunde klara av trots att synen blir allt sämre.
- Massör är ju ett före detta blindyrke, säger han. Förr i tiden blev de blinda borstbindare, pianostämmare eller massörer. Som synskadad får man en mer detaljerad känsel. Ju mer man använder känselsektorerna och ju mer man tränar nervbanorna, desto bättre blir man.
Måste gå runt vid årsskiftet
Sedan i somras hyr han in sig hos Active Hud & Kropp i Mölndal och tar emot massagekunder tre dagar i veckan. Men det kräver tid och arbete att bygga upp en kundkrets, och till årsskiftet tar starta eget-bidraget slut. Till dess måste han ha sett till att företaget går runt, berättar han modstulet.
- Men marknadsföringen tar längre tid när man är synskadad, och även bokningen och att dela ut flygblad. Att åka runt och knyta kontakter med företag är ett bra sätt att nå ut, men jag kan inte köra bil. Och jag kan ju inte bära en massagebänk och all utrustning i kollektivtrafiken.
Vad har du för planer annars?
- Om jag inte lyckas få väldigt många fler kunder har jag inget annat val än att lägga ner. Men jag försöker.
