Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karl-Gustav Andersson poserar framför några av de nästan femhundra burkar som han designat under sin karriär.

Sillburkarna blev hans liv

Han är känd som sillburkarnas konung. I över 40 år designade Karl-Gustav Andersson de flesta sillburkarna som togs fram i Bohuslän. De spreds över hela landet och ända bort i Amerika har folk kunnat njuta av innehåll och de vackra burkar som bär K-G:s signatur.

Det har blivit en hel del under dessa år. Runt femhundra i olika format. Dessutom kaviarburkar, tuber och fruktkonserver. I fyra stora bananlådor finns "Bevisen". Han är rädd om dem och trots propåer från museer har K-G valt att behålla dem själv, främst av rädsla för att de skulle komma bort. 
Den 96-årige före detta litografen ger ett fräscht och piggt intryck när vi möter honom på det fina äldreboendet i Brastad, ett litet samhälle beläget en och en halv mil norr om Lysekil. På ett bord har han lagt upp en stor hög av olika färggranna burkar som alla bär hans signatur. I den greppar vi tag i Överstens Ansjovis, Boviks matjefiléer, Brottsjö Dillsill, Örnens Vingasill i dill, Brottsjös Äggbitar, Lysekils lax-sill och Gullmarens gluntanjovis. Listan kan förstås göras hur lång som helst.

Allt tog sin början 1937 då Karl-Gustav Andersson med viss möda tagit sin realexamen och gav sig ut att söka arbete.
- Ärligt talat upplevde jag skolan som en enda lång men nödvändig plåga. Jag lärde mig de fyra räknesätten redan i folkskolan och de andra ämnena med undantag för teckning var bara trista. Min önskedröm var att utbilda mig till elektriker och sedan jobba till sjöss, säger han 
- Men så visade pappa mig en annons om att ett nybildat företag, Lysekils Emballagefabrik, sökte litograflärlingar. Jag hade hört att just den grafiska branschen hade väldigt fina arbetsvillkor med bra lön. 
Eftersom K-G hade ritat en del reklamaffischer på skoj hemma tog han samma kväll och sammanställde dem för att tidigt kommande morgon ta med sig materialet till fabriken beläget snett emot järnvägsstationen i Lysekil. När han kom dit klockan sju på morgonen dagen efter var det redan kö med förväntansfulla ynglingar. Fyrtiotvå stycken sammanlagt.
- Vi lämnade ifrån oss våra prover och sedan följde en tre månader lång väntan. Efter den tiden kom ett besked. Tre stycken av de sökande hade företaget fastnat för. Och jag var en av dem som fick en provanställning på tre månader men utan lön. Under tiden färdigställdes fabriken som skulle vara inflyttningsklar till sommaren.

De tre placerades på en vind på en bleckvarufabrik i närheten. På vinden fanns några grafiska övertryckspressar samt litografer och tecknare. De visade oss hur vi skulle arbeta. 
- Oj, vilket tragglande med att rita text. Blockstil med versaler. Konsten att få en bokstav att stå rätt var en hel vetenskap. Både stora och små bokstäver och alla de hundratals olika stilsorterna. Men till slut satt allt på plats och när jag efter provtiden fick besked om att jag fått platsen blev jag förstås glad men samtidigt lite ledsen över mina andra två kompisar som blev utan.

I slutet av 30-talet fanns flera konservfabriker utmed hela Bohuskusten. Många av dem hade olika märken och ett av K-G:s jobb var att tillsammans med fjorton andra litografer sortera upp dem för den nystartade fabriken. Det var i det här sammanhanget som den grafiska sandstenen från Tyskland kom in i bilden.
Andersson pekar på en sten som ligger på en stol i rummet. Den är cirka åtta centimeter tjock och har ett format på 50 x 70 och en vikt av ca 20-30 kg. Han skrattar och berättar att stenen bars varje dag och vreds runt på tecknarbordet vilket gjorde att de fick ganska starka armar och att därför blev armbrytning ett populärt inslag på fritiden. Stenen var fint planslipad på en sida för själv tecknandet med fet tusch. När arbetet var avslutat fick en person kallad "Sliparen" ta hand om stenen och slipa ned den någon millimeter så att den kunde användas igen för nytt arbete. Stenarna var i olika storlekar anpassade efter arbetets format. Rätt snart kom den nyutbildade litografen underfund med att den viktigaste egenskap förutom att ha läggning för att teckna var noggrannhet.
- Det kunde inte nog påpekas att var man inte det så blev det bakläxa som kunde bli kostsam för både företaget och mig själv. Det gick inte att slarva i det här yrket, säger K-G. 
- Jag fick börja med att göra en del enklare uppdrag. Men de skulle förstås godkännas av kunden innan produktionen kom i gång. Det blev alltmer avancerade idéer allteftersom man blev varm i kläderna och lärde sig känna beställarens önskemål.
Just när emballageindustrin gick för högtryck i slutet på 30-talet bröt andra världskriget ut. Den grafiska industrin hade varit väldigt beroende av tryckfärger, tryckplåtar och kemi av olika slag från Tyskland. 
- Till det kom också all bleckplåt vi tryckte på. Den importerades från Tyskland, Norge eller Amerika. Nu skulle materialet användas till "viktigare" saker som kanoner, tanks och stridsflyg. 

Svåra tider med ransoneringar på en mängd varor och inkallade arbetskamrater började. Lysekil hade ett utsatt läge och snart förstod man att kriget var inpå knutarna. Minexplosioner och den så kallade kullagertrafiken tillhör de händelser K-G minns bäst.  
- Engelska flottan dök upp vid Lahälla som hade en bra och skyddad hamn. Dit anlände också lastbilar med massor av trälådor fyllda med kullager som hastigt lastades ombord. Sedan begav sig fartygen på ut på en farofylld hemfärd. Efter hand upphörde trafiken troligen beroende på att flera båtar kapades och sänktes med besättningar och allt. 
Efter kriget slut 1945 återgick K-G Andersson till sitt arbete som litograf. Nu hos Plåtmanufaktur ute på Grötö vars väg dit blev färdig under krigsåren. Den fabriken tog över Emballagefabriken i början av 40-talet. Ny teknik började göra landvinningar och den grafiska stenen försvann.  Dekorering och tillverkning av olika bleckkärl har mer eller mindre försvunnit och ersatts av plast och glasförpackningar. Den gammaldags grafiska industrin blev totalt utslagen i och med att datorerna gjorde sitt intåg.
- Stenåldern har blivit datoråldern, säger K-G, men ser inte alltför ledsen ut.
För säkerhet dokumenterade han redan för åtta år sedan sitt liv bland burkar och tuber i boken "Betydelsefulla burkar i Bohuslän". För arbetet fick han välförtjänt 2009 Lysekils kommuns kulturpris. Den visar hur talang kombinerat med kunnande och envishet gjort att Karl-Gustav Andersson intressanta skildring från en tidsepok lever än i dag långt in i dataåldern.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.