Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Sebastian: "Far jagade min mor med kniv"

Sebastian minns sin uppväxt som fylld av terror. – Jag antar att jag är ett maskrosbarn, säger han.

Sebastian växte upp med sina föräldrar och en storebror i ett hus någonstans i Västsverige. När han tänker tillbaka på sin uppväxt känner han skräck och rädsla.

– Ett av mina första minnen är när jag och min storebror står i fönstret och hör något oväsen nere på gården. Jag ser min mor komma springande helt uppriven. Efter henne kommer min far med en kniv i handen. Hon kom undan, men jag vet inte hur, säger Sebastian.

Terror och rädsla

Minnet är ett av få konkreta händelser som han minns om våld från sin barndom. Istället ligger känslor som Sebastian beskriver som "terror" och "rädsla" som ett lock över uppväxten berättar han.
 
– Min bror som är några år äldre såg och minns fler saker än mig. Han såg min mor få knytnävsslag och att hon blev rispad med kniv. Vid något tillfälle fick hon opereras efter att far misshandlat henne. Någonstans efter att jag fyllde två år blev det värre och värre. Innan jag fyllde fyra år bröt min mor relationen eftersom min far började hota även mig, säger Sebastian.

"Maskrosbarn"

Uppväxten satte djupa spår hos honom. Efter uppbrottet från fadern lyckades Sebastian inte hitta någon riktig trygghet.

– Istället vände jag mig inåt, jag blev introvert. Jag sökte efter fadersgestalter men hittade inga. Jag kände sorg, ilska, frustration, hjälplöshet, förvirring och väldigt mycket rädsla för människor. Under skoltiden mobbades jag på grund av det vilket gjorde mina problem med tillit till andra människor mycket svårare. Jag vet inte om det är rätt term, men ska man beskriva mig och min bror får man väl använda ordet maskrosbarn, säger Sebastian.

Många år av terapi

I dag är Sebastian i 35-årsåldern och arbetar. Något som är hans brors förtjänst, menar han.
 
– Min bror hjälpte mig att få jobb efter studenten. Jag motiverades och blev puttad åt rätt håll och hittade tillslut många av de bitarna som fattats under mitt liv fram tills dess. Annars vet jag inte vad jag hade gjort i dag.

I dag har Sebastian gått i terapi i nio år. Han har fortfarande svårt att lita på människor fullt ut och därför kan relationer till andra människor vara svårt, berättar han.

– När personer tidigare har velat lära känna mig närmare har jag lätt gått i försvarsställning och slutit mig. Jag har blivit spänd i hela kroppen och en massa kaostankar har startat i mitt huvud. Vill den här personen mig illa? Kan jag verkligen lita på den?
 
Känner du att du är hel i dag?

– Nej. Men jag har accepterat att jag alltid kommer att ha sår i mig och jag tror faktiskt att det kommer att bli bättre. Jag lär mig mer och mer om mig själv och har gjort det sedan jag började gå i terapi och har lärt mig mycket om psykologi. Men jag är säker på att jag i framtiden kommer att kunna skapa mig ett eget liv. Och jag har redan uppfyllt flera drömmar som jag haft på min lista. Att överhuvudtaget ha en lista med drömmar efter allt jag varit med om är ju ett stort steg framåt.

Vad vill du se för förändringar för att jobba mot våld i hemmet utifrån dina erfarenheter?
 
– Det här är ju en verklighet som finns, som pågår för många barn just nu. Jag har tänkt mycket och kommit fram till att det nog behövs en föräldrautbildning. Men också att förskolorna fokuserar mer på barnen och inte att lära dem för mycket praktiska kunskaper utan de i stället jobbar mer med mjuka värden och lär barnen att bygga upp en självkänsla. För mig som saknat all form av trygghet hade kanske det kunnat hjälpa.

Sebastian heter egentligen något annat.

LÄS ÄVEN: Ida: "Jag ville inte leva, men inte dö heller".

LÄS ÄVEN: Allt fler män söker hjälp mot sin aggressivitet i förhållanden

LÄS ÄVEN: Ida: "Jag ville inte leva, men inte dö heller".

LÄS ÄVEN: Lennart: "Jag försöker att glömma. Glömma och förlåta."

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.