Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/5

Så minns de den svåra tågkraschen i Lerum

Det har gått 30 år sedan två tåg frontalkrockade i Lerum utanför Göteborg. Nio personer dog och 114 personer skadades. På torsdagen sänder P3 Dokumentär ett program om olyckan där personer som var med om händelsen berättar om sina upplevelser. – Den här händelsen har legat som en våt filt över mitt liv i 15 år, säger signalreparatören Lars Elner i dokumentären.

Det är en regnig och kylig höstdag måndagen den 16 november 1987.

Just den här dagen var signalreparatörerna vid platsen för att byta ut en spårväxel.

Ett SJ-tåg från Stockholm som var på väg till Göteborg kommer in på fel spår – samtidigt kommer ett mötande tåg på samma spår.

Tågen körde i hög hastighet rakt in i varandra vid Lerums station utanför Göteborg, detta skulle det visa sig, på grund av ett växelfel och ett missförstånd i kommunikationsradion mellan trafikledaren och signalreparatörerna.

Ombord på tågen sitter drygt 250 personer som snabbt tvingas fly det brinnande inferno som uppstår vid olycksplatsen.

Kastade sig ut

På torsdag släpps P3 Dokumentär – där tågkraschen i Lerum återberättas. En av Sveriges allvarligaste tågolyckor genom tiderna.

En av personerna som var ombord är konduktören Anders Berg.

Han hade chansen att kasta sig ut från olyckståget via en dörr, längst fram i loket, i en hastighet på över 100 kilometer i timmen – eller, så kunde han stanna kvar.

Sekunder innan smällen valde han att hoppa.

Rutorna skallrar

Enligt vittnen på platsen ska kollisionen ha varit så pass kraftig att tryckvågen fick rutorna att skallra på hus i närheten av Lerums station.

– Precis när jag landade, så skriker jag bara. Det är när jag slutat rulla som jag tittar upp och ser hur loken bokstavligt talat klättrat upp på varandra, säger Anders Berg.

Han berättar hur han snabbt såg en kraftig brand utbryta och att han så fort som möjligt sprang från platsen.

Brandbilar, polis, helikopter och räddningstjänst anlände snabbt till platsen. Där kämpade personalen med att få ut de personer som har klämts fast inne i tågen.

Som en krigsskådeplats

Efter krocken gick signalreparatören Lars Elner, ihop med en kollega, upp på banvallen för att låsa den lagade växeln då de misstänkte att det kunde behövas för att bevara bevis.

Därefter irrade Lars runt i Lerum men hittades av tågpersonal och kördes till sjukhus.

Han beskriver akuten på sjukhuset som en krigsskådeplats och hur han gick fram till personalen och sa att han är en av de som har ställt till det hela.

Då fördes han iväg till ett annat rum.

En timme efter olyckan kan räddningspersonalen på olycksplatsen konstatera att alla som fanns kvar på tågen omkommit. Vagnarna var utbrända och totalförstörda.

"Jag bara skrek nej, nej, nej"

Många offer fick så svåra brännskador och det kunde ta dagar innan anhöriga fick veta vad som hade hänt deras nära och kära. 

Sju timmar efter olyckan visste man fortfarande inte hur många personer som omkommit.

En av de anhöriga till en av de omkomna är Eva Eriksson. Hon väntade fortfarande på besked om hur hennes pappa mådde efter tågolyckan. 

Vid 22-tiden knackade det på hennes ytterdörr.

– Då hade de hittat pappa. Så att... Man bara skrek rätt ut. Man hade ju ändå haft hoppet om att han skulle vara bland de överlevande. Jag bara skrek "nej, nej, nej", det blev så uppenbart eftersom polisen var med. Jag tänkte, vad skulle de annars komma för? Mamma satt inne i vardagsrummet då och jag gick och öppnade. Hon blev så ledsen och så bedrövad, det går inte att förklara. Alltså, de hade alltså varit ihop i... Pappa var 17 år och mamma var 19 år när de träffades. Det var det största i hennes liv, pappa. Att bara förlora en livskamrat på det viset. Hon var helt förtvivlad, berättar Eva Eriksson med darrande röst.

Misstanke om brott

I slutet av november 1987 delgavs signalreparatören Lars Elner misstanke om vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

Det är samma brottsmisstankar som den andra signalreparatören, och trafikledaren de hade kontakt med i Göteborg, delgavs.

Men i september 1988 fick de samtliga beskedet att ingen av dem skulle åtalas.

I stället fick de veta att det ansågs ha utsatts för en serie olyckliga omständigheter, till följd av att SJ inte haft ett fullt fungerande system.

"Legat som en våt filt över mitt liv"

Lars Elner känner att han hellre hade blivit åtalad – så att den tragiska händelsen skulle kunna få ett avslut.

Katastrofkommisionens utredning visade att säkerhetsbristerna var stora inom SJ vid tillfället och att det var en av orsakerna till att olyckan inträffade.

Sedan olyckan har SJ skärpt säkerhetsrutinerna väsentligt. Även Lars håller med om förändringen hos SJ.

– Det är väldigt osannolikt att en sådan olycka skulle kunna ske i dag. Den här händelsen har legat som en våt filt över mitt liv i 15 år. Jag känner ett ansvar mot de som omkom. Det är inte läge att skylla ifrån sig. Jag var där och har ett stort ansvar i det här, även om det inte är ett straffrättsligt ansvar, så är det ett ansvar som jag känner och som jag har slitit med i många år, säger han.

Dokumentären släpps som podd på torsdag och sänds i radion på söndag.

GP har varit i kontakt med samtliga i dokumentären som omnämns i artikeln. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.