Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Rebecca Gerholt tillsammans med vännen Hanna Thonell på den sista stora festen på Harrys. Bild: Privat

Rebecca, 23, vet att hon snart kommer att dö

23-åriga Stenungsundsbon Rebecca Gerholt är inte rädd för att dö, men hon vet att det snart är dags. Därför har hon precis ställt till med en sista fest och firat alla sina favorithögtider på raken.

För nästan exakt tio månader sedan fick 23-åriga Rebecca Gerholt beskedet att hon har blodcancer, eller akut myeloisk leukemi.

– Jag var inte så chockad, jag kände det någonstans inom mig. Alla bitar föll på plats, varför jag var trött och varför det tog mig en halvtimme längre än det brukade att gå ut och springa. Jag hade blivit så normal, innan hade jag så mycket överskottsenergi, skrek, skrattade och gjorde saker 24-7.

En stamcellstransplantation under hösten gav hopp, men det rann ut i februari när läkarna via sjunkande värden kunde utläsa att cancern åter tagit makten över Rebeccas kropp. Något hon tidigare berättat om i Aftonbladet.

LÄS MER: Isabelle, 7, är mitt uppe i sin tuffa cancerbehandling

Hon började genast planera för en sista fest på hemorten Stenungsund. Den skulle ersätta den 23-årsfest hon aldrig hade och den 25-årsfest hon antagligen aldrig kommer ha.

– Det blev så självklart att ha den. Syftet var fortfarande att fira min födelsedag och livet, men nu också att ta vara på varandra.

"En kväll man alltid kommer komma ihåg"

Ett hundratal personer satte sig till bords på Harrys för tre veckor sedan, bara dagar innan regeringen beslutade sig för att förbjuda folksamlingar större än 50 personer. Där hade vännerna festat bort många nätter tillsammans tidigare och flera av dem fick ett brev framför sig. Innehållet i alla kuvert var olika, men de rymde Rebeccas minnen, känslor och tankar. Allt skulle sägas. Hennes bästa vän från tiden på Nösnäsgymnasiet, Hanna Thonell, vågade inte öppna brevet förrän dagen efter.

– Det är hemskt att fira, men det var också väldigt fint. Det är en kväll man alltid kommer komma ihåg, säger Hanna.

LÄS MER: Sjukdomen förde systrarna närmare varandra – till slut

Innan festen, som innebar bubbel, beer pong, quiz och tårta, sa Rebecca till Aftonbladet att hon trodde att den skulle följas av en tomhet. Men hon fick istället fullt upp med att ta hand om alla vännernas reaktioner på hennes personliga brev.

Det blev inte heller riktigt den sista festen, för sedan dess har Rebecca och hennes nära haft kräftskiva och firat både jul och påsk.

– Vi firar alla mina favorithögtider på en gång, säger Rebecca.

När GP pratar med henne har hon fått en infektion och ligger hemma med feber och en stukad fot. På grund av cancern räcker det med att hon slår sig bara litegrann för att få blödningar. När hon stöttar sig på kryckorna lämnar de efter sig blåmärken på armbågarna. Hon berättar att skelettet värker, munnen gör ont och hon vet inte om hon klarar av den här infektionen.

– Det ser väl inte så jättebra ut. Jag försöker att inte planera framåt, det gör mig bara stressad just nu. Jag vet inte hur jag mår nästa timme. Ena sekunden ligger jag i sängen och har feberfrossa, nästa kan jag sitta i soffan och dricka kaffe och ha det helt ok, säger hon.

Är inte rädd

Läkarnas enda alternativ nu är att ge henne smärtstillande. Bara 23 år gammal får hon palliativ vård – vård i livets slutskede – hemma i lägenheten.

– Just nu får vi se hur det går att ta bort min smärta, det finns inget annat att göra. Läkarna vet inte om det är några dagar eller en vecka kvar. Det är inte långt kvar, det känner jag i min kropp.

– Men jag är inte rädd för det, säger hon.

Vännen Hanna, som jobbar som receptionist, är med henne ofta. Hon sover över och får ibland plocka ut lediga dagar med närståendepenning. De pratar om allt från dödsångest till minnen. Hanna och beskriver situationen som overklig och filmisk och Rebecca beskriver henne som en trygghet och någon som behandlar henne som vanligt.

Hanna förlorade sin mamma i cancer när hon var tio och även om hon inte tror på ett liv efter detta så tror hon att ett människas energier lever kvar. Men hon låter bli att tänka på tiden efter Rebecca.

– Allt fokus ligger på nuet. Det är inget man kan förutspå. Jag tar vara på livet nu tillsammans med Rebecca. Tiden får säga vad som händer sen, säger Hanna.

LÄS MER: Blåvitt-truppens hälsning till leukemisjuke Lowe, 5 år

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.