– Som jag hade längtat efter den där dagen ...
Anel Kozar stryker med fingrarna över de långa ärren i nacken. De som är ett synligt bevis på att studentdagen inte blev vad han hoppats och drömt om, berättar han när Ttela träffar honom.
– Fram till olyckstillfället var jag lycklig, firade och hade en sommar framför mig. En sommar som jag trodde skulle innehålla murarjobb, utlandsresa och fotboll så klart. Jag hade ju stått ett antal seriematcher och trodde på en fortsättning eftersom jag presterat hyfsat, säger han till Ttela.
När han blickar tillbaka kommer han ihåg champagnefrukosten i gryningen tillsammans med vännerna, många av dem kompisar sedan förskoletiden. Hur de, av någon anledning, snackade om födelsedagar, före utspringet på Magnus Åbergsgymnasiet och showandet på lastbilsflaket.
– Kanske var det därför jag rabblade polarens personnummer när jag efter smällen fick frågan om när jag var född av ambulanspersonalen. Mina egna siffror var som bortraderade.
Färden i ilfart till Norra Älvsborgs Länssjukhus har Anel bara diffusa minnen av, berättar han när vi träffas på olycksplatsen vid Kungsportsbron i Trollhättan. Han pekar och visar var hans huvud träffade bron. Säger att lastbilen egentligen inte skulle ha kört den rutten. Men att föraren övertalades att göra en avstickare till Folkets park;
– Allt för en pissepaus ...
I efterhand har Anel fått veta att en annan kille – som också satt med ryggen mot bron på den tillbyggnad de skapat för att skydda stereoutrustningen – försökt uppmana honom att ducka. Men varningen översköljdes av musiken och allsången och Anel drog bakhuvudet rakt i brofästet. Smällen blev så kraftig att han slungades ner från sittplatsen och flög med ansiktet före in i flakets ytterkant. Hans skador blev livshotande.
Samtidigt som olyckan inträffade satt Anels mamma, Elifa, i en bil på väg mot Göteborg och lokalen de hyrt för studentfesten. Timmarna innan yngste sonen skulle ansluta var vikta för de förberedelser ett kalas med över 50 gäster kräver. Mobiltelefonsamtalet hon fick i höjd med Lödöse kommer hon aldrig att glömma. Inte heller hur lång tid hon tyckte det tog innan möjligheten att svänga av motorvägen och vända tillbaka mot Trollhättan öppnade sig.
– Synen som mötte mig på sjukhuset ... så fruktansvärt att se sitt barn svårt skadat. Det var slangar, apparater överallt och vi upplystes om att Anel fått en spricka i skallen. Att lillhjärnan var skadad. Då tänkte jag, det blir inte värre än så här – men det var bara början, säger Elifa.
För vid halv sju-tiden på studentkvällen förvärrades situationen då Anel drabbades av en stor hjärnblödning. En operation ansågs akut och han flögs omgående till Sahlgrenska för fortsatt vård. Operationen tog sex timmar och de tio första dagarna efteråt bedömdes Anels tillstånd som fortsatt livshotande. Han hölls nedsövd för att hjärnan skulle få chans att återhämta sig.
– Jag gick som i ett töcken, åt och sov knappt, berättar Elifa och torkar bort några tårar.
Blicken hon ger sin son, där han halvligger i soffan i deras hem, säger kärlek.
Två och en halv vecka efter operationen vaknade Anel upp och försökte prata men fick inte fram ett ljud. Men det gjorde honom inte rädd, hävdar han, utan mest irriterad. Relativt snabbt stod det klart att hans balans, syn och koordination skadats. Luktsinnet är troligtvis borta för alltid, även smaken delvis.
– Själv är jag tacksam för att jag inte blev förlamad och hamnade i rullstol. Läkarna säger att min fysik, att jag var vältränad, har varit avgörande för den återhämtning jag gjort hittills.
När Anel kunde börja röra på båda händerna levererades hans målvaktshandskar från FCT till sjukhuset. Han låg i sjukhussängen, med handskarna på sig, och försökte ta emot en röd mjuk boll som rehabiliteringspersonalen kastade till honom.
– Det gick inget vidare, grimaserar han och konstaterar att vänster sida av kroppen fortfarande är svag.
Bakslag som en kraftig lunginflammation har sänkt honom. Och att han har tappat nästan 20 kilo efter olyckan, det mesta muskelmassa, gör sitt till.
I dag tränar Anel regelbundet, ibland flera pass om dagen. Styrka och kondition på gym enligt ett schema som hans sjukgymnast har tagit fram. Några joggingturer blir det också de dagar ögonen känns okej. Läkarna tror att hans syn kan bli helt bra igen, men det kan ta upp till fyra år.
– Är det något jag lärt mig så är det att ingenting kommer gratis, du måste kämpa. Men jag uppskattar oftast att träna, är nöjd när jag kan ge mig själv en klapp på axeln efteråt. För en soffpotatis hade det nog varit tuffare att komma på benen. Jag är envis.
Anel kallas inte Mister Perfect utan anledning. Smeknamnet är så vedertaget att det till och med slog ut hans födelsenamn på studentmössan.
– Jag fick det redan som liten grabb. Vi var några kompisar som byggde en koja. När de andra i gänget tyckte att den var klar att tas i bruk, skrek jag stopp och belägg efter en egen besiktning. Några spikar var inte helt och hållet islagna, så det rättade jag till innan de fick tillträde. Sedan dess har jag kallats Mister Perfect.
Han är noga med allt, medger han. I hans rum i Göteborgslägenheten dit han nyligen flyttat med sin mor ligger plädarna prydligt ihoprullade, sängen är "hotellbäddad” och kepssamlingen är förpassad till en korg.
– Jag gillar ordning och reda. Under tiden i FCT undrade någon en gång vilken min plats var i omklädningsrummet. ”Den rena”, blev svaret från de tillfrågade.
Flytten till Göteborg från Trollhättan har förenklat vardagen när det gäller täta sjukhusbesök och rehabilitering. Anels syskon och pappa bor också i stan, vilket underlättar när hjälp behövs.
– Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar Trollhättan. Så jag åker ”hem” så ofta jag kan och orkar. Mina vänner betyder mycket, i synnerhet de som var med på toppen och även har funnits med när jag hamnade på botten, säger Anel.
Elifa berättar att när sonen låg i koma kom flera av hans kompisar till sjukhuset nästan varje dag, trots att de inte ens fick se den infektionskänslige Anel.
– Till sist sa jag till dem, ni kan inte lägga så mycket tid här, ni har era egna liv. Då tittade de på mig och sa; ”vi vill vara med dig Elifa”. Vilket stöd, vilka killar, alla är de Mister Perfect, säger hon och lägger handen på hjärtat.
Då och nu, för Anel är det oundvikligt att inte fundera på var han kunde ha varit i livet i dag om inte olyckan inträffat. Kanske hade han haft ett eget boende, varit anställd inom byggbranschen, murat och lagt kakel. Det är den utbildning han har med sig från gymnasiet. Eller så hade han kanske startat eget, något med lift- eller byggställningar. Den tanken leker han fortfarande med. Meningen är att han ska börja arbetsträna, men läkarna tycker inte att tiden är mogen än.
– Jag får avvakta, inte vara bitter. Allt är beroende på vad jag kan klara av. Och den styrkan går inte att forcera fram, även om jag hade önskat det. Jag måste utgå från nuet.
I det nuet är det nya studenttider. Anel suckar åt polisens rekommendation om flakvärdar bak och fram för att ”uppmärksamma riskfyllt beteende i ett tidigt skede”. Förslaget är föranlett av att studentolyckan i Trollhättan var långt ifrån den enda allvarliga förra året.
– Att vara flakvärd är ett omöjligt uppdrag, tror jag. Och vem/vilka vill ta det ansvaret, frågar han sig.
Efter Trollhätteolyckan togs lastbilen i beslag och en förundersökning om vållande till kroppsskada inleddes. Den lades ner då ingen misstanke om brott kunde styrkas.
Anel har åkt under Kungsportsbron ett par gånger efter händelsen. När han fick klartecken för att köra bil igen hämtade han en vän vid Resecentrum och tog, utan att tänka sig för, den vägen.
– Det finns de som var med på flaket som aldrig skulle passera tunneln i dag. Men jag tycker inte att det känns något speciellt. Olyckan kunde ha hänt precis var som helst. Med eller utan flakvärdar.
Anel är nästan snaggad, ändå ska han till frisören. Ler lite genererat åt sin fåfänga.
– Jag låter inte vem som helst röra mitt hår, därför åker jag till Elian i Vänersborg.
På plats i salongen skämtar Anel om att han borde ta en bild och lägga upp på Instagram.
– Ja det är ju därför jag kavlat upp ärmarna på t-shirten och visar alla mina muskler, svarar frisören rappt.
De driver hejdlöst med varandra en stund, uppdaterar sig om vad som hänt sedan sist de sågs. Anel berättar om kvällens fest, ett födelsedagskalas för en kompis. Partyt ska hållas i en hyrd lokal och gänget har lagt ihop till present, ”en skjorta tror jag, eller var det ett presentkort?”.
När Anel är färdigklippt flyttar han tillbaka till besöksstolen för att invänta en vän som är nästa man till rakning. Han fingrar på mobiltelefonen, säger att han tänker en del på tid numera.
– Förr, innan olyckan, kändes det som att jag aldrig hade tillräckligt med tid. Nu har jag plötsligt hur gott om tid som helst. Men alldeles för lite att fylla den med. Det gör mig en aning rastlös. Jag saknar fotbollen.
”Kul att se dig!” Kramar, ryggdunkningar och pingisspel möter Anel på Edsborg. Det är dagen före derbyt mellan FCT och Vänersborgs FK. Lagkamrater, ledare, materialare sluter upp kring sin tidigare målvakt som planerar att kolla in deras uppladdning. Anel scannar av lokalerna.
– Det är en speciell atmosfär. Jag brukade vara först hit till träningar och matchsamlingar – och den som lämnade sist.
På andra våningens gym överraskar han klubbens Dragan Bogdanovic och Markus Mäkinen.
– Men hallå, kommer du nu när det ser så jävligt ut här, blir hälsningsfrasen och duon pikar Anel för att han antagligen kommer att börja städa så fort de avviker.
– Ja, det skulle onekligen behövas, konstaterar Anel och påbörjar ett utlägg med orden ”på mitt gym i stan är det minsann ...” men avbryts av en strid ström av frågor som avhandlar det mesta från eventuell flickvän till comeback.
– Nej, jag har ingen tjej och ja, jag vill tillbaka mellan stolparna, svarar han som älskat fotboll så länge han kan minnas.
För tränarna Stefan Vennberg och Jörgen Ericson är Anel ett oprövat kort, om än en omtalad talang. De fanns inte med i FCT:s ledarkrets när han var på planen i fjol. Det hindrar dem inte från att uppmuntra 20-åringen att fortsätta längs den väg han så målmedvetet bestämt sig för att följa;
– Det är bara att komma hit när du vill, orkar och kan. Dörren står alltid öppen för dig Anel.
FAKTA: Anel Kozar
Ålder: 20
Bor: Lägenhet på Södra vägen i Göteborg. Född och uppvuxen i Trollhättan.
Familj: Mamma, pappa, bröderna Alsad och Ajhab, systern Ajsela och syskonbarn.
När studentolyckan inträffade den 5 juni förra året hade Anel vaktat buren i FC Trollhättan under de sju första seriematcherna i division 1 södra. I dag spelar klubben i division 2 Norra Götaland.
FAKTA: Studentflak
Normalt sett får ingen färdas på flak eller släp. Vid studentfirande och karnevaler kan det dock göras undantag för korta transporter. Det här gäller:
Det ska finnas hållfasta skyddsräcken, säten och bänkar ska sitta fast.
Antalet passagerare får inte vara fler än att de kan placeras säkert.
Utrymmet för passagerarna får inte ha utskjutande delar eller skarpa kanter.
Passagerare måste kunna kontakta föraren.
Fordonet får inte köra fortare än 20 km i timmen och endast på vägar där hastighetsbegränsningen är högst 70 km i timmen.
Föraren ska ha fyllt 21 och ha körkort sedan två år tillbaka.
Polisen ska meddelas om färdväg och tidpunkt.
Källa: Transportstyrelsen
