Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/1

Kornelia, 11: "Jag var väldigt rädd"

Elvaåriga Kornelia var bara sex år när hon fick sin första cancerdiagnos. Hon är en av de patienter som drabbats av platsbristen på Sahlgrenska sjukhuset. – Jag var väldigt rädd, säger Kornelia.

Kornelia, 11, från Åmål drabbades av leukemi år 2012 och är ett av de barn som sedan dess har vårdats på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus.

Ett sjukhus där det i dag råder stor plats- och personalbrist, något som GP tidigare skrivit om.

– Det började med att hon fick diagnosen leukemi. När det bara var två månader kvar på behandlingen fick hon utöver det diagnosen Hodgkins lymfom (cancer i lymfsystemet), säger pappa Kenneth Ljung.

Karin Mellgren, överläkare vid Barncancercentrum på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, har tidigare bekräftat problematiken på avdelningen för GP.

– Vi har fler patienter med cancer än vi har plats för, vilket gör att vi behöver flytta ut patienter till andra avdelningar. Det här är ju en osäkerhetsfaktor för patienterna och vi har slagit larm i flera år. Vi behöver mer vårdplatser och det går väldigt långsamt att lösa problemet, har hon sagt till GP.

Dock menar hon att cancersjuka patienter inte behöver vända sig till ett annat sjukhus för vård.

– Nej, de behöver inte vända sig någon annanstans. Vi tar emot alla patienter, men kan sedan välja att lägga behandlingen på andra ställen. Det är vi som styr vilka behandlingar de ska få, vi ser till att de får den vård de behöver.

LÄS MER: Stor personalbrist inom barncancervården på Sahlgrenska

"Ingen bra start"

Kenneth Ljung berättar att när de började sin resa så fungerade vården som den skulle. Personalen hade tid att ta sig an Kornelia, sitta och prata med henne, ge henne sina mediciner och dessutom låta föräldrarna ta en paus från sjukhusmiljön. 

Men sedan dess har det blivit värre och värre. Han berättar om dagen då dottern skulle få sin första behandling.

Klockan sju på morgonen kom pappan till sjukhuset. Med sig hade han Kornelia och yngsta dottern Elsa, som inte hade fyllt ett år vid tidpunkten.

– Vi fick komma in till ett rum först vid 16 på eftermiddagen. Under hela dagen kom flera akutfall som prioriterades före Kornelia som skulle in på operation. Vi satt i den korridoren i flera timmar. Kornelia var jättesjuk och spädbarnet behövde både sömn och välling. Det blev inte någon bra start.

Han berättar om flertalet gånger som familjen körde ner från Åmål till Göteborg för att Kornelia hade fått feber. Väl på sjukhuset fanns det vid flera tillfällen inte några lediga rum.

– Det är en jätteskillnad i vården sedan vi började 2012. Nu hinner de inte ha färdiga rum när man kommer. De är på nåder att vi kan få ett rum. 

"De hinner inte bry sig om barnen"

Vid ett tillfälle har familjen fått packa ihop sig och köra till Näl på grund av platsbristen.

– Det var bara att sätta sig i bilen och åka upp. Personalen gör väl såklart det bästa de kan, men det är fruktansvärt att det ska behöva vara så, säger han.

Men det var inte bara platsbristen som blev ett problem för familjen Ljung, menar Kenneth. Han beskriver att de kändes som att de hela tiden behövde bevaka arbete så att allting gick rätt till.

– Det hamnade väldigt mycket ansvar på oss som föräldrar. Inte bara skulle vi ha koll på de mediciner hemifrån som Kornelia skulle få utan vi fick också påminna läkarna om att ge henne medicinerna även på sjukhuset, för de hade inte tid, berättar han och fortsätter:

– Det har blivit sämre, de hinner inte bry sig om barnen längre, det saknas personal och det finns inte plats. Vi är inte läkare men får hjälpa till och ha koll för att de inte hinner. Det känns jobbigt, men vad har vi haft för val? 

Fick återfall

Bara ett litet tag efter att Kornelias tillstånd blev bättre upptäckte familjen att det var något som inte stämde. De åkte in till sjukhuset där de fick ta flera prover innan det kunde konstateras att det rörde sig om ett återfall.

– Jaha, då var leukemin tillbaka. Jag tänkte bara att då kör vi igen, det var ju bara att bita ihop. Som förälder tänker man att det här bara händer andra. Man läser om det, man hör om det och man kollar på barncancergalor. Det är overkligt när det väl händer en själv, säger Kenneth Ljung. 

I dag är Kornelia tillbaka i skolan med sina kompisar och behandlingen går bra. Skolan är rolig, berättar hon.

– Det roligaste är att träffa mina kompisar men läxorna är jobbiga.

Hon får i nuläget underhållsbehandling och besöker sjukhuset endast en gång i månaden för kontroller.

Kornelia: "Jag var väldigt rädd"

När GP når familjen vill Kornelia gå i väg, hand i hand med sin pappa.

– Det känns bra att det är så kort tid kvar. Man förstår inte riktigt själv när man har cancer. Det jag kommer ihåg mest är att jag var väldigt rädd, men jag visste inte riktigt varför, berättar hon.

Under perioden när Kornelia var som sjukast drabbades hon av sömnsvårigheter i flera månader eftersom hon kände sig rädd.

– Då sprang jag in till mamma och pappa och tog pappas säng. Så fick jag sova med mamma och han i mitt rum med min lillasyster.

Om ett år ska hon enligt planerna vara helt färdigbehandlad. Nu siktar familjen in sig på en friskare Kornelia samtidigt som de kan andas ut över att de inte behöver ha så mycket med sjukhuset att göra längre.

– Jag försöker glömma det här nu, säger Kornelia.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.