12 år gammal började Eva få försämrad syn efter en sjukdom på näthinnan. Sjukdomen blev gradvis sämre och som 25-åring började hon använda vit käpp. Som vuxen levde hon ett fungerande familjeliv tillsammans med sin dåvarande man Ola och deras två barn Agnes och Ingrid. 1987 ställdes allt på sin spets när Ola drabbades av en hjärntumör. Paret separerade 2010, men har en fungerande relation sedan dess.
– I somras fick han ett epilepsianfall, och jag misstänkte att tumören var tillbaka. Mycket riktig hade jag dessvärre rätt, säger hon.
"Aldrig överdrivit mina behov"
Bilen fortsätter rulla ut mot Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, dit vi åker med Eva för att besöka Ola. Regnet faller sakta mot bilen och det är en grå höstdag i slutet på oktober. 1995 beviljades Eva sin första ledsagarhjälp från LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
– Då blev jag självständig på riktigt, det förändrade mitt liv. Jag är en nyfiken och vetgirig person, plötsligt kunde jag få upptäcka saker och skaffa mig överblick för att välja. Jag kommer ihåg känslan av att kunna stå med min ledsagare på ICA och få uppläst all text om alla olivoljorna, att faktiskt kunna göra det jag ville och inte kunde. Det var underbart, säger hon.
Fram till i somras hade Eva rätt till mellan elva och tretton timmar ledsagarhjälp i veckan.
I juni fick hon veta att hon inte skulle ha rätt till fortsatt utökad ledsagarhjälp. Nu får hon svårt att besöka Ola så ofta som hon hade velat.
– Jag har aldrig överdrivit mina behov, detta är ingen förhandling för mig. Det är väldigt tråkigt att behandlas på detta sätt.
Överklagar beslutet
Eva arbetar som utvärderare/handläggare på specialpedagogiska skolmyndigheten i Göteborg. Genom färdtjänst får hon hjälp att ta sig från hemmet i Bollebygd till arbetet. Hon har en inövad rutin, med vilken hon klarar av att hitta ut ur sitt trapphus i hemmet, och även in på sitt kontor. Annars är hon helt beroende av en ledsagare.
– Det är oerhört svårt att orientera sig med käpp, jag tappar ofta riktningen. Jag kan tappa bort mig i min egen lägenhet, det är himla lätt gjort om man står lite fel eller tror sig stå på en annan plats.
Eva överklagade avslaget om LSS-ledsagning i juni, och har sedan dess sju timmar och 20 minuters ledsagning i veckan.
– Sju timmar räcker bara till för mina basbehov, handla mat, tvätta och den helt nödvändiga behandlingen hos sjukgymnasten. Det kan låta löjligt med några timmar till. Men de få extra timmarna innebär oerhört mycket, då slipper jag sitta hemma från fredag till måndag.
Hur påverkar det dig?
– Jag får en känsla av klaustrofobi som blivit värre med åren. Hur ser jag ut idag, har jag tandkräm på kinden, har jag en sjal som passar till min blus? Bara att få komma ut och gå, känna vinden mot mitt ansikte, höra folks röster och känna löven rassla på marken. Den känslan av frihet med hjälp av ledsagare är vad som hållit mig uppe.
"Känner en stor nedstämdhet kring att vara begränsad"
Vi rullar in på Borås lasarett, och en full parkering. Till slut hittar vi en plats för bilen och den lilla instruktion Eva gav oss i att ledsaga räcker för att hjälpa henne in i byggnaden.
– Det skulle ta en och en halvtimme att åka kollektivt från Bollebygd till sjukhuset i Borås. Jag har alltid bott bra i Bollebygd, jag förstår inte varför de gör såhär.
Heléna Sparrfeldt är enhetschef på bildnings och omsorgsförvaltningen på Bollebygds kommun. "Vi hänvisar till vad lagen säger angående insatser enligt socialtjänstlagen" skriver hon i ett mejl till GP. Hon vill inte ytterligare kommentera Evas ärende.
Eva har överklagat beslutet och begärt en muntlig förhandling hos Förvaltningsrätten i Jönköping
– Jag hade inte kunnat vara den människa jag är utan att all hjälp. Jag känner en stor nedstämdhet kring att vara begränsad, det gör så mycket att bara kunna vara ute och röra på sig, säger hon.
