Innan bussresan köpte Gunnar tre kilo godis som han skulle äta och bjuda sina klasskamrater på. Han hade sett fram emot skolresan till en skidort länge och var exalterad när Jenny körde honom till bussen.
– När vi skulle säga hejdå var det jätteviktigt att vi inte kramades där och då för då skulle jag vara en pinsam mamma. Vi två och fyra av hans klasskompisar gav varandra high-fives för att fira den spännande resan och lyckönska alla åk i backarna. Sedan sa vi hejdå, säger Jenny Wulf.
Det var sista gången hon såg sin son, vilket hon först berättade förSVT Nyheter Väst.
"Är det Gunnars buss?"
Vid halv åtta på morgonen dagen efter fick hon en nyhetsnotis i sin mobil. En bussolycka hade inträffat i Härjedalen. Hennes första tanke var ”Är det Gunnars buss?” Hon försökte ringa honom, men fick inget svar. Så hon kontaktade en lärare och fick det bekräftat – det var Gunnars buss det handlade om. Av den första medierapporteringen fick hon intrycket att olyckan inte var speciellt allvarlig.
– Jag trodde att han kanske brutit benen eller något liknande. Sedan startades ett sökande kring var han var så jag kunde hämta honom. Fanns han på kriscentret i Sveg eller var han på lasarett? På eftermiddagen rapporterade mediaatt det var tre var döda och att alla anhöriga hade underrättats. Ingen hade kontaktat mig eller Gunnars pappa så då visste jag att han fortfarande lever.
Fick dödsbeskedet på flygplatsen
Jenny Wulf och äldsta sonen, hennes syster och en vän åkte till Östersund i hopp om att hitta honom på stadens sjukhus. Men på flygplatsen mötte en polis upp henne. Då gick en kall kår längst Jennys rygg. Sedan fick hon beskedet.
– Jag kunde först inte ta in det. De fick upprepa det flera gånger. När jag väl förstod, utbröt ett tumult. Jag gick ut och skrek. Det var som ett vredesutbrott, fast i sorg.
Nu har det gått tre månader sedan olyckan och Jenny försöker bearbeta sin sorg. Vissa dagar är fruktansvärda och vissa dagar går det bättre. För henne hjälper det att skriva om sina känslor och hon har startat en blogg.
–Det känns lite som en ventil där jag kan skriva om hur jag mår. Jag försöker fortsätta leva mitt liv med alla olika känslor och i och med att jag skriver om min sorg behöver jag inte oroa mig för att folk ska tro att jag inte sörjer om jag skrattar eller exempelvis går på konsert. Som bonus verkar det underlätta för andra att kunna relatera till sorg och dess känsloyttringar.
Varför bussolyckan inträffade är oklart
Det var den 2 april som en dubbeldäckad buss körde av vägen på E45 genom Härjedalen. Ombord på bussen fanns 52 skolungdomar och sex vuxna. Tre av ungdomarna miste livet i olyckan och över 20 skadades.
– Det är duktiga bilinspektörer som jobbar med bussen. De är vana vid att skruva i tunga fordon. Men det är ett komplicerat arbete. Den fråga som de alltjämt söker svar på är om bussen haft tekniska brister som kan ha bidragit till olycksförloppet, säger kammaråklagare Mikael Bäckström till Sydsvenskan.
I mitten av augusti har åklagaren som avsikt att fatta ett beslut om hur utredningen ska fortskrida. Det ska då avgöras om detfinns skäl till att hålla nya förhör,fördjupa sig i någon del av den tekniska undersökningen, eller om den pågående förundersökningen bör leda till åtal eller helt bör läggas ner.
Säkerhetsutredning ska motverka att det händer igen
Parallellt med polisens undersökning utförStatens haverikommissionen en säkerhetsutredning som också ska försöka fastställa vad som orsakade olyckan.
– Vi ska fastställa varför det härhände och hur ska vi undvika att det händer igen. Vi försöker få reda på så mycket av händelsen och sedan ska vi analysera den faktan. Sedan kommer vi publicera en rapport som innehåller ettantal säkerhetsrekommendationer till inblandande parter, säger Helene Magnusson, ordförande för haveriutredningen.
Rapporten ska publiceras så snart som möjligt, men inom ett år efter att olyckan inträffade. Enligt Helene Magnusson vill deännu inte uttala sig om vad utredningen hittills har kommit fram till.
– Jag vill inte uttala mig om det förrän utredningen är färdig och viär lång ifrån klara., sägerHelene Magnusson.
Välkomnar utredning
För Jenny Wulf som miste sin son i olyckan är utredningarna om vad som hände inte det allra viktigaste just nu, men hon välkomnar att de görs.
–Det skulle självklart kännas skönt att få en förklaring. Det skulle ge mig en förståelse. Men det kommer inte förändra någonting. Det kommer inte ställa tillbaka tiden, säger Jenny Wulf.
