Under strålande sol samlades 500 nära och kära för att begrava Alexandra Mezher, som knivdödades på ett HVB-hem i Mölndal i slutet av januari.
Många vill hålla tal, en del på svenska andra på arabiska. En kvinna vänder sig mot kistan och talar till den. En annan vän till familjen framför en sång på arabiska. Han hade skrivit den själv och den handlar om Alexandras uppväxt.
Arbetskamraterna berättar om en modig person, en tuff och kaxig tjej. Och om den överväldigande sorgen och saknaden.
- Du hade en för vacker själ för att stanna hos oss människor, du brann för att hindra orättvisor i vårt samhälle och ändra på lagar, säger en av dem.
Parisa Rajabion var en av vännerna som hade klätt sig i vitt för att hylla det goda i Alexandras liv.
- Alexandra hade en personlighet som fyllde ett rum och gjorde avtryck. Hon ville alltid göra gott och ville göra sin familj lycklig. Vi som har fått äran att stå henne nära är evigt tacksamma, säger hon
Pastor Micael Nilsson, som höll i ceremonin, berättar om minnen från när Alexandra deltog i barngruppen som liten.
- Jag minns en liten flicka som hade en tydlighet, en tydlig vilja som brydde sig oerhört mycket om sin familj, säger han.
Han talar om förtvivlan och känslan av mörker, en bottenlös känsla som inte har någon riktning.
- Vägen framåt kan inte vara hämnd och mörker: Det måste vara förlåtelse och försoning, säger han.
När ceremonin är slut lyfter familjen kistan och bär den till bilen på gatan utanför. Det är en vacker dag, solen lyser skarp och kylan strax under minus. I procession följer begravningsgästerna bilen med kistan och havet av blommor genom Borås. Från Bohusgatan ned längs riksväg 180 och fram igenom kyrkogårdens björkallé. Det är på S:ta Birgitta Griftegård som Alexandra ska begravas.
- Det är en stor sorg för oss, vi har känt varandra sedan vi var små. Vi var grannar, säger en av deltagarna i tåget.
En annan familjevän berättar om hennes tro:
- Hon hann med så mycket och hade en stark gudstro, vi tror att vi kommer att ses igen, säger hon.
I tåget går också Gerges Al Fehaily. Han kommer från samma område i Libanon som Alexandras familj och känner dem. Han berättar att människor kommit från hela landet för detta, från Gävle i norr till Malmö i söder.
- Det som har hänt är oacceptabelt, vi har alla barn och vi vill visa att familjen inte är ensam i det här, säger han.
På kyrkogården syns fotspåren i det tunna snötäcket. Alexandras lillebror håller ett inramat fotografi av sin syster. Den svenska och den libanesiska flaggan vajar sida vid sida.
